Roligt, men dyrt, att kombinera ihop egna hjältar i nya ”Skylanders”

Håll i plånböckerna föräldrar, för nu är ”Skylanders” tillbaka.
Den här gången introduceras ”Swap Force” – en ny typ av figurer som låter barnen skapa sina egna karaktärer genom att byta kroppsdelar.
Och idén är riktigt rolig, även om det blir kostsamt om man vill ha riktig variation.

”Skylanders” måste vara spelvärldens mest genialiska kommersiella spelidé. För i Activisions actionrollspel köper du till fysiska plastfigurer, som du låter dyka upp i spelet genom att placera dem på en portal. Du får naturligtvis med tre figurer att börja med, men kommer snart att känna att du måste ha fler, för att kunna utforska varje skrymsle av den färggranna spelvärlden.
Det hade varit lätt att avfärda spelserien som ett enkelt sätt att tjäna pengar på, men hittills har spelserien hållit en mycket hög nivå för att vara barnspel på konsol.
I föregångaren ”Giants” introducerades jättarna, en ny typ av gigantiska och kraftfulla Skylanders och inför årets utgåva – ”Swap Force” – har utvecklarna tänkt till och introducerar ännu en ras av hjältar.
Som titeln antyder så kan figurerna byta kroppsdelar med varandra (över- och underkropp) för att skapa nya, ”egna”, hjältar.
Delarna hålls ihop med hjälp av magneter och nya kombinationer ger nya krafter och egenskaper. Det här är naturligtvis en jätterolig idé, men här kommer också min stora invändning mot spelet. Startpaketet innehåller nämligen bara två Swap Force-figurer och en vanlig Skylander (en nyversion av favoriten Stealth Elf).
Om man kan sin matte någorlunda fattar man snabbt att det bara ger fyra möjliga kombinationer av varelser, istället för nio som man kunde ha byggt om Activision istället hade skickat med tre Swap Force-figurer. Snålt!
Det här gör att fansen omgående vill köpa fler figurer. Och för att få alla hundratals möjliga kombinationer får du betala tusentals kronor. Bra för Activision, men inte lika kul för köparen, som precis betalat 600 kronor för sitt nya spel.
Men i vanlig ordning kan man ändå inte bli riktigt arg, trots det. Spelet är nämligen fortfarande väldigt bra.
Grafiken har blivit mycket snyggare, med mer färger och mer detaljerade miljöer. Minispel, som till exempel låspusslen, har förbättrats. Och animationerna av de många karaktärerna håller högsta klass. Dessutom är historien, där skurken Kaos naturligtvis är tillbaka, rolig, välskriven och välspelad (på svenska).
Så alla föräldrar är härmed varnade. Årets ”Skylanders”-spel är ett självklart köp. Och i år finns det så många figurer att köpa till att det räcker för hela tjocka släkten (och fler därtill) då det ska shoppas julklappar. Hörde jag ett kollektivt stön från den vuxna delen av läsekretsen?

Jens Höglin

En riktigt väldesignad bärbar spelkonsol för yngre barn.

Inför julen släppte Nintendo en budgetversion av bärbara 3DS.
Men trots att konsolen saknar 3D-skärm och har förenklade funktioner så känns den inte som en budgetkonsol.
Smarta designlösningar och ett slagtåligt yttre gör den till en perfekt bärbar konsol för juniorspelaren.

Det blev lite rabalder när Nintendo släppte sin 3DS i början av 2011. Nintendos bärbara konsoler har alltid haft en stor publik bland de yngsta spelarna, men alldeles innan lanseringen meddelade Nintendo att konsolens 3D-skärm kunde vara skadlig för barn under sju år.
3D-funktionen gick naturligtvis att stänga av via föräldralås, men man kan anta att den ”skadliga” skärmen avskräckte en och annan förälder.
Nu kommer svaret på alla juniorspelares böner. Nintendo 2DS är en omdesignad 3DS med en vanlig övre skärm, istället för 3D-variant. Formfaktorn är också förändrad. Istället för den klassiska hopvikbara designen är 2DS utformad som en platta, med två skärmar (som egentligen är en enda stor skärm under chassit).
På så vis är konsolen inte riktigt lika smidig att bära med sig, men den nya designen har andra fördelar. Hela knapplayouten är flyttad mer mot mitten på plattan, vilket ger ett mycket skönare grepp. Dessutom är axelknapparna rundade och rejält tilltagna, för att ytterligare öka komforten. Både jag och min sexåring nickar gillande. Jag märker klart hur sonen drar fördel av den förbättrade balansen och greppkänslan. Plötsligt klarar han sladdsvängarna i ”Mario Kart” hur lätt som helst. Bra jobbat Nintendo!
Hur är det att spela utan konsolens trumfkort, 3D-skärmen? Jo tack, bara fint. Förutom i några spel där effekten utnyttjas maximalt (till exempel i ”Super Mario 3D Land”) så tänker man inte så mycket på det. Jag brukar till exempel ofta slå av 3D-effekten mellan varven för att vila ögonen, så det känns inte som någon stor uppoffring.
Däremot märks skillnad i de inbyggda högtalarna, eller snarare högtalaren, som spelar upp lite klenare monoljud.
Det som slår mig, gång på gång, är att 2DS, trots billigare komponenter, inte känns som en budgetkonsol. Den må se ut att vara designad av Fischer & Price, men den ser ut att kunna ta lika mycket stryk som en av deras leksaker.
Min enda egentliga invändning är kameran, som är av ytterst tveksam kvalitét. Konstigt nog tar den 3D-bilder, trots att du inte kan se effekten på skärmen.
Nintendo 2DS är, kort och gott, en riktigt väldesignad konsol för barn. Och jag skulle själv, gott och väl, nöja mig med en, om jag inte redan hade min älskade 3DS XL. Den är faktiskt så bra. Och för 1200 kronor får man en toppenkonsol med ett riktigt stort spelbibliotek (av både 3DS-, DS-, och nedladdningsbara spel). Jag gissar att det här blir perfekt för juniorspelare som vill ta steget från enkla iPad-spel till Mario, Pokémon, Zelda och Donkey Kongs värld.

Jens Höglin

Att ”fånga dem alla” har aldrig varit roligare

De som läst mina recensioner av de senaste generationerna av Pokémon-spel vet att jag varit ganska kritisk till hur lika spelen varit tidigare utgåvor. Det har känts som att serien stått och stampat på samma ställe, spel efter spel. Fram till nu.

För Pokémon X och Y (vi har testat den senare) är en stor uppgradering till den populära spelserien där det gäller att samla så många monster det bara går. Och att ”fånga dem alla” har aldrig varit roligare.
Numera är striderna snyggt animerade med moderna ljuseffekter och du kan se alla hundratals figurer svischa fram i fartfyllda strider. Detsamma gäller miljöerna, som fått liv i och med snygga kameraåkningar och perspektiv. Dessutom används 3D-effekterna otroligt subtilt och smakfullt.
Men den moderna grafiken är bara en förändring på ytan. Under den finns mängder av nyheter. Nya typer av varelser, mega evolutions, ”Nintendogs”-liknande interaktioner med dina Pokémons, träning via minispel, möjlighet att göra egna pr-filmer, onlinespel och mycket, mycket mer. En del nyheter ställer gamla sanningar på ända, så veteranerna får definitivt se över sina taktiker.
Det känns som att nya upptäckter väntar bakom varje hörn i den väl tilltagna spelvärlden och trots att jag aldrig blivit riktigt Pokémon-biten tidigare spelar jag målmedvetet vidare, medan minuter blir till timmar och dagar.
Om en gammal skeptiker som jag blir så här imponerad, vad säger då de riktiga die hard-fansen? Världsklass!

Jens Höglin

Underbar restaurering av klassiskt Nintendo-äventyr

The Legend of Zelda The Wind Waker HD - 06

Nu får en helt ny generation spelfans chansen att stifta bekantskap med en riktig Nintendo-klassiker.
För tio år efter den europeiska premiären är ”The Legend of Zelda: The Wind Waker” tillbaka.
Och i sin nya, högupplösta, kostym är spelet snyggare och bättre än tidigare.

”The Wind Waker” delade ”The Legend of Zelda”-fansen i två läger, då det släpptes 2003 (spelet släpptes i Japan 2002). Efter ”Ocarina of Time” och experimentet ”Majoras Mask” fick seriens hjälte Link ett helt nytt, mer tecknat, utseende.
I dag, tio år och ett antal spel med samma grafiska inriktning, senare så är nog kontroverserna glömda, men vi som var med har inte glömt den här odödliga spelklassikern.
Och det är därför som det känns så spännande att återigen kasta sig in i spelets vidsträckta, och numera högupplösta, övärld.
Handlingen i korthet:
En ung pojke ska precis fylla år och tvingas ikläda sig den gröna dräkt som signalerar att han är på väg att bli vuxen. Dräkten bärs av tradition för att hylla legenden om pojken som, för länge länge sedan, besegrade den onde Ganon. Och som väntat börjar det hända saker så fort han tagit på sig den.
Till skillnad från de flesta spelen i ”The Legend of Zelda”-serien utspelar sig ”The Wind Waker” till sjöss. På klassiskt Zelda-vis utforskar du världen för att samla kraft och föremål som ska hjälpa dig att besegra ondskan, men här gör du det genom att segla fram i en levande, magisk, båt på ett vidsträckt hav.
Resorna kan bli långdragna emellanåt, men bjuder på en fantastisk atmosfär och massor av nya upptäckter i form av skatter och sidouppdrag.
Miljöerna är naturligtvis rikt befolkade av allsköns sköna och kufiska karaktärer och det är omöjligt att inte sugas in i den förtrollande sagovärlden.
Och om spelet var snyggt i originalversion så är det magiskt vackert i sin nya HD-skrud. ”Wind Waker” ser ut som en fantastisk animerad film, med underbara animationer och miljöer. Och den mer barnvänliga framtoningen gör det perfekt för alla åldrar (i alla fall de över sju år).
Wii U-versionen bjuder också på en del nyheter, i form av en förändrad handkontroll – där du snabbt når alla föremålen i din kappsäck med en tryckning på touch-skärmen. Funktionen är enkel, men väldigt självklar och det känns som att Wii U-kontrollen är byggd med såna här upplägg i åtanke.
Dessutom så finns det ett ”hjälteläge”, för oss som varit med förr, eller vill ha en rejäl utmaning. Här får du inga extra hälso-hjärtan och fienderna gör hela tiden dubbel skada, så det är ingen lättuggad match.
Här och var hittar vi små detaljer som gör ”The Wind Waker” snyggare och bättre än det redan fantastiska äventyret.
I stort sett är spelet detsamma som originalet, på gott och ont. För det finns inslag mot slutet av historien som inte är helgjutna, där det känns som om Nintendos utvecklare tappat sugen. Och de mindre detaljerna tänker man mest på eftersom alla framtida ”Zelda”-spel kommer jämföras med mästerverket ”Ocarina of Time” – det perfekta äventyret.
Jämför man däremot med allt annat i sin genre så smäller ”The Wind Waker” det mesta på fingrarna.
Det är ett magiskt, fantastiskt äventyr som fortfarande kan trollbinda gammal som ung. Jag älskar att återbesöka det färgstarka sagolandet och njuter lite extra av att få visa upp det för min son, som sitter som förhäxad av såväl historien som de färgstarka karaktärerna.
Oavsett om du var med då det begav sig eller upptäcker spelet för första gången så är det här spelet, i stort sett, obligatoriskt för alla som älskar tv-spel.

Jens Höglin