Bästa Mario-spelet sedan ”Super Mario 64”

Det har varit en trög start för Wii U sedan konsolen släpptes för ett år sedan.
Men finns det något som kan hjälpa försäljningen av en Nintendo-konsol så är det ett nytt Mario-spel.
Därför slår Nintendos utvecklare nästan knut på sig själva med ”Super Mario 3D World”.

Wii U-fansen och Nintendo har haft ett trögt första år. Spelen har inte kommit ut i den takt de borde och flera viktiga titlar har skjutits fram. Men efter att ha släppt lysande spel som ”Pikmin” och ”The Legend of Zelda: The Wind Waker” så är det nu dags att dra fram det ultimata trumfkortet  – Super Mario.
Som titeln antyder så är ”Super Mario 3D World” starkt besläktat med det lysande 3DS-spelet ”Super Mario 3D Land”. Vi får klassiskt Mario-hoppande i tre dimensioner, men med en (nästan) fast kamera, som gör det enklare för de yngre spelarna att navigera sig runt nivåerna.
Spelets stora nyhet är den underbart charmiga kattdräkten, som låter spelaren klättra på väggar och klösa näsvisa Goombas med blixtsnabba attacker.
Faktum är att klättringsmomentet vänder upp och ned på mycket av upplägget, då man annars är van vid att ta sig framåt och uppåt via vältajmade hopp. Det må låta som en mindre uppdatering, men gör faktiskt väldigt mycket för spelets fräschör.
Men det stannar inte där. Plockar du ett körsbär så får du två plötsligt två figurer att manövrera. Tar du ett till så blir det tre och så vidare, tills du verkligen måste hålla tungan rätt i munnen för att få med dig dina dubbelgångare. Hysteriskt kul!
Och apropå hysteriskt kul så kan du nu spela med upp till fyra kompisar, vilket fungerar betydligt bättre än i ”New Super Mario Bros U”. De stora 3D-banorna gör multiplayerspelandet mycket enklare, eftersom man inte springer på varandra i samma utsträckning.
Nintendos utvecklarteam har verkligen förstått att de måste leverera för att locka miljontals Wii-köpare att investera i den nya konsolen.  Och det gör man med besked.
Det är häpnadsväckande att se hur kreativiteten blomstrat. Mario-teamet slår nästan knut på sig själva vad gäller nya idéer och genialisk bandesign. Vi rider på drakar, fightas med fantasifulla bossar på skenande tåg och badar i guldmynt i ljuvliga bonusbanor. Dessutom sätts hjärnan på prov i de pusselliknande nivåerna där du styr Toad genom plattformsnivåer, utan möjlighet att hoppa (!).
Det har pratats en hel del om att Wii U inte lyckats imponera vad gäller grafiken, men då har man inte sett ”Super Mario 3D World”. Mushroom Kingdom har aldrig varit vackrare eller mer färgsprakande. Det är förvisso ganska avskalat, helt i linje med seriens rötter, men här glimmar grafiken ner i minsta detalj.
Marios senaste äventyr är en riktig fullträff och känns som det bästa spelet i serien sedan ”Super Mario 64”. Omväxlingen och de många nyheterna gör under för en serie som redan känns som definitionen av spelglädje. Att Nintendo lyckas med konststycket att släppa ännu ett fulländat spel, bara en vecka efter ”The Legend of Zelda: Link Between Worlds”, är inget annat än en sensation.

Jens Höglin

http://cdon.se/spel/super_mario_3d_world-23928581

Annonser

Mario och Sonics OS blandar högt och lågt

mariosonicolympics

De forna plattformsrivalerna, Super Mario och Sonic the Hedgehog, tjuvstartar vinter-OS i det fjärde spelet i SEGAs olympiska spelserie.
Som vanligt så sportar 20 karaktärer från Nintendo och SEGAs respektive spelserier i 16 olika olympiska sporter.
Dessutom får vi ta del av mer oortodoxa extragrenar som mer galna varianter på snowboard, bobb och snöbollskrig (!).

Eftersom flera spelare ska kunna vara med och tävla så får vi en uppsjö olika kontrollmetoder. Och här hittar vi spelets akilleshäl. Det blir nämligen väldigt krångligt att växla mellan gamepad, nunchuk och wii-mote – och det känns aldrig särskilt naturligt.
Dessutom är kvalitéen på grenarna ganska ojämn. Hockey är naturligtvis roligt, medan konståkningsmomentet bara bjuder på muggigt Wiimote-viftande, utan precisionen från ”Wii Sports”.
Att man kan spela online är däremot ett plus, även om du inte kan göra det i alla grenar. Det är också roligt att det finns rankinglistor där du kan mäta dig mot spelare från hela världen.
Synd bara att SEGA fastnar i den klassiska fällan där man försöker göra flera spelmoment i samma spel och misslyckas med att hålla en jämn nivå genom samtliga grenar.

Jens Höglin

Nya Zelda överträffar den femgradiga betygsskalan

Efter 21 års väntan släpper Nintendo uppföljaren till klassikern ”The Legend of Zelda: A Link to the Past”.
Vi har återvänt till ett Hyrule där mycket är sig likt, men som också är fullt av magiska nyheter.
Och spelet överträffar både våra osannolikt högt ställda förväntningar och den femgradiga betygsskalan.

”The Legend of Zelda: A Link to the Past” är en av spelhistoriens mest älskade klassiker – om man så vill dess motsvarighet till Tolkiens trilogi om Härskarringen. Dess briljanta mix av action och pussel, i en fängslande fantasivärld där pojken Link är den utvalde om ska rädda landet Hyrule från demonkungen Ganon, är så perfekt att en regelrätt uppföljare känts snudd på omöjlig.
Ändå är det precis vad Nintendo ger sin publik.
I ”A Link Between Worlds” återvänder vi till exakt samma spelvärld, omstöpt i tvådimensionell 3D (sett ovanifrån). Och återigen är det Link, fast sex generationer senare, som måste rycka ut mot ondskan när den onde svartkonstnären Yuga dyker upp för att försöka bryta förtrollningen som håller demonkungen Ganon fjättrad i en annan dimension.
Det vore i det närmaste ett brott att avslöja mer av historien, för det här är ett äventyr som ska upplevas och inte läsas om, men jag kan i alla fall avslöja att händelserna snart leder till en ny värld, Lorule, som är en mörkare och mer ogästvänlig version av Links frodiga och färgglada hemvärld. Som i flera tidigare Zelda-äventyr måste vår hjälte resa mellan världarna för att bygga styrka nog att möta ondskan.
Link får också genom en förbannelse förmågan att förvandla sig till en muralmålning, vilket ställer mycket av Zelda-seriens välbeprövade problemlösning på ända. Som gammal Zelda-veteran tvingas man ofta tänka i helt nya banor vilket känns otroligt uppiggande.
Och som om inte det vore nog så skakar Nintendos utvecklare om spelaren ytterligare genom att förändra spelets grundordning, genom att låta spelaren själv välja i vilken ordning man vill genomföra spelets olika uppdrag.
Eftersom man i vanlig ordning måste ha speciella föremål för att klara av varje grotta så kan man numera hyra dem av en mystisk köpman, som har dem alla i sin butik från start. Kruxet är bara att varje gång du dör måste du hyra dem igen för ett antal rupees (spelets valuta).
Det fria upplägget gör under för spelvärldens, redan fantastiska, förmåga att locka till utforskande. Och jag finner nya upptäckter och sidouppdrag runt varje hörn. Konstigt nog blir friheten aldrig frustrerande, eftersom man dessutom lagt till ett lysande ledtrådssystem.
Spelet lyckas på ett briljant sätt kombinera klassiska Zelda-inslag med nya och det känns aldrig som ett sätt att slå mynt av gamla meriter.
Jag tänker inte ens försöka att redogöra för spelets alla nyheter och fantastiska inslag, men kan säga att det här är det bästa spel jag testat under mina 11 år som spelrecensent.
Nintendos team handskas vördnadsfullt med sin klassiker, samtidigt som man blåser nytt liv i den. Och man gör det dessutom med grafik som är så vacker at jag nästan blir tårögd. Enligt mig är det här inte bara årets bästa spel utan årtiondets starkaste spelupplevelse. Därför är det motiverat med en sexa på den femgradiga betygsskalan.
Det här är, kort och gott, ren och skär spelmagi. Ungefär som om Tolkien (om han levde) skulle skriva en uppföljare till ”Sagan om Ringen” och göra den ännu bättre.

Jens Höglin

SEGAs igelkott känns vital igen

Sonic-Lost-World

Sonic har aldrig riktigt hittat hem i 3D-sammanhang. Den blå igelkottens kännetecken – snabbhet – har hittills inte kommit till sin rätt bland bångstyriga kameravinklar, även om vissa förbättringar skett på senare år.

Då är det kul att se att SEGA är på väg åt rätt håll i ”Sonic: Lost World”. Och anledningen att man hittar rätt är att man, ganska skamlöst kopierar upplägget från forne rivalen Marios ”Super Mario Galaxy”-serie och blandar det med de målsökande attackerna från de senaste Sonic-spelen.
Plötsligt slipper vi bekymra oss om fladdriga kameror och kan fokusera på hetsigt plattformshoppande. Och bitvis är spelets banor riktigt väldesignade, även om samlingen är lite för ojämn för att nå upp till äkta Mario-klass.
Och snyggt är det dessutom. De färgsprakande världarna får verkligen liv på 3D-skärmen och djupseendet ger en skön ”swooosh”-känsla när du susar fram över banorna.
Det känns roligt att SEGAs maskot återigen känns vital och det gör att jag kan ha visst överseende med felsteg som ojämn bandesign och att vissa passager känns onödigt svåra för en yngre målgrupp.

Jens Höglin

Ojämnt men kul för de yngsta

WiiU_WiiPartyU_scrn03_E3

Nintendos partyspel har alltid varit trevliga, och lite ojämna, bagateller.
Det började med ”Mario Party”-serien och fortsatte med ”Wii Party” – där vi fick spela med våra hemmasnickrade Mii-figurer.

Precis som i tidigare spel så handlar det om ”Fia med knuff” fast kryddat med minispel och levande spelbräden. Den här gången ger dock Wii U-plattan en extra dimension till spelandet – som extraskärm i 3 mot 1-minispel, som fristående konsol och mycket, mycket annat.
De små minispelen där du enbart spelar på gamepaden är till exempel mycket charmiga i all sin enkelhet, särskilt det briljanta baseboll-spelet.
En sak som är alldeles tydlig är att spelet riktar sig till familjer, och särskilt dess yngsta medlemmar. Och för dem passar spelet som hand i handske. Däremot är den lättsamma svårighetsgraden inte lika rolig för äldre spelare, så storasyskon och föräldrar kanske inte kommer ha lika kul som juniorerna.
Sen kan man inte komma ifrån att partyspelen blir lite roligare och färggladare när Mario och kompani är med. Trots det så är ”Wii U Party” ett bra spel om man gillar att tävla mot föräldrar eller kompisar. Och det är svårt att inte charmas av spelets knasiga samling minispel, även om de i vanlig ordning innehåller allt från bra till mindre bra grenar.

Jens Höglin