Nya Zelda överträffar den femgradiga betygsskalan

Efter 21 års väntan släpper Nintendo uppföljaren till klassikern ”The Legend of Zelda: A Link to the Past”.
Vi har återvänt till ett Hyrule där mycket är sig likt, men som också är fullt av magiska nyheter.
Och spelet överträffar både våra osannolikt högt ställda förväntningar och den femgradiga betygsskalan.

”The Legend of Zelda: A Link to the Past” är en av spelhistoriens mest älskade klassiker – om man så vill dess motsvarighet till Tolkiens trilogi om Härskarringen. Dess briljanta mix av action och pussel, i en fängslande fantasivärld där pojken Link är den utvalde om ska rädda landet Hyrule från demonkungen Ganon, är så perfekt att en regelrätt uppföljare känts snudd på omöjlig.
Ändå är det precis vad Nintendo ger sin publik.
I ”A Link Between Worlds” återvänder vi till exakt samma spelvärld, omstöpt i tvådimensionell 3D (sett ovanifrån). Och återigen är det Link, fast sex generationer senare, som måste rycka ut mot ondskan när den onde svartkonstnären Yuga dyker upp för att försöka bryta förtrollningen som håller demonkungen Ganon fjättrad i en annan dimension.
Det vore i det närmaste ett brott att avslöja mer av historien, för det här är ett äventyr som ska upplevas och inte läsas om, men jag kan i alla fall avslöja att händelserna snart leder till en ny värld, Lorule, som är en mörkare och mer ogästvänlig version av Links frodiga och färgglada hemvärld. Som i flera tidigare Zelda-äventyr måste vår hjälte resa mellan världarna för att bygga styrka nog att möta ondskan.
Link får också genom en förbannelse förmågan att förvandla sig till en muralmålning, vilket ställer mycket av Zelda-seriens välbeprövade problemlösning på ända. Som gammal Zelda-veteran tvingas man ofta tänka i helt nya banor vilket känns otroligt uppiggande.
Och som om inte det vore nog så skakar Nintendos utvecklare om spelaren ytterligare genom att förändra spelets grundordning, genom att låta spelaren själv välja i vilken ordning man vill genomföra spelets olika uppdrag.
Eftersom man i vanlig ordning måste ha speciella föremål för att klara av varje grotta så kan man numera hyra dem av en mystisk köpman, som har dem alla i sin butik från start. Kruxet är bara att varje gång du dör måste du hyra dem igen för ett antal rupees (spelets valuta).
Det fria upplägget gör under för spelvärldens, redan fantastiska, förmåga att locka till utforskande. Och jag finner nya upptäckter och sidouppdrag runt varje hörn. Konstigt nog blir friheten aldrig frustrerande, eftersom man dessutom lagt till ett lysande ledtrådssystem.
Spelet lyckas på ett briljant sätt kombinera klassiska Zelda-inslag med nya och det känns aldrig som ett sätt att slå mynt av gamla meriter.
Jag tänker inte ens försöka att redogöra för spelets alla nyheter och fantastiska inslag, men kan säga att det här är det bästa spel jag testat under mina 11 år som spelrecensent.
Nintendos team handskas vördnadsfullt med sin klassiker, samtidigt som man blåser nytt liv i den. Och man gör det dessutom med grafik som är så vacker at jag nästan blir tårögd. Enligt mig är det här inte bara årets bästa spel utan årtiondets starkaste spelupplevelse. Därför är det motiverat med en sexa på den femgradiga betygsskalan.
Det här är, kort och gott, ren och skär spelmagi. Ungefär som om Tolkien (om han levde) skulle skriva en uppföljare till ”Sagan om Ringen” och göra den ännu bättre.

Jens Höglin

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s