Det är fantasin som skapar de verkligt stora spelupplevelserna

PokemonSnap_Charmanderz1-610x457

Jag har ofta klagat i recensioner på att man sällan ser barnspel som har lika häftig grafik som de vuxna storspelen.
Och det händer oftast när det handlar om framstressade licensspel, baserade på de senaste animerade storfilmerna. 
Men när jag spelar med min son, den äldsta Mariobrorsan, så märker jag att grafiken sällan är särskilt viktigt.

Pokémon-kort är den stora flugan (igen) på Mariobrorsans skola och han har verkligen gått ”all in” för allt från tv-serien till att dregla över You Tube-klipp där vuxna människor öppnar förpackning efter förpackning med kort.
Eftersom jag tycker att korten känns tämligen meningslösa, i alla fall om man inte lär sig spelet de är till för, så har jag visat upp några Pokémon-spel för honom.
Även om Mariobrorsan gärna spelar ”Pokémon Y” så är det mycket som är svårt att förstå i och med att spelet är på engelska, så jag kom att tänka på att ”Pokémon Rumble U” skulle kunna passa honom.
Det är ett snyggt, men ganska enkelt spel där du spelar den ena efter den andra arenastriden med små stiliserade leksaks-Pokémons. Det har enkla kontroller, ett rakt upplägg och du samlar lätt på dig hundratals Pokémon som du kan stoltsera med i spelets galleri.
Han gillade det, men eftersom det är ganska kort så var det snart avklarat.
Då kom jag att tänka på ”Pokémon Snap”, ett gammalt Nintendo 64-spel där du åker på fotosafari i Pokémon-monstrens värld för att samla bilder till Professor Oaks forskningslaboratorium.
Frågan var om han skulle kunna uppskatta den, med dagens ögon mätt, enkla och murriga grafiken? Sida vid sida med ”Super Mario 3D World” så ser spelet ganska risigt ut, även om det absolut har sin charm.
Oj så fel jag hade.
Han fullkomligt ä-l-s-k-a-d-e det. Jag med för den delen. Att glida fram längs en kantig, förutbestämd bana för att försöka klura ut hur man ska locka fram de skygga monstren – i sann Mattias Klum-anda – är hur roligt som helst. Jag kan tycka att spelet kanske blir lite enformigt, men för Mariobrorsan är det en stor seger att lyckas locka fram en Charmelion efter den 20:e resan runt samma bana.
Och jag kan avundas den där känslan. Samtidigt inser jag varför grafiken inte är lika viktig för honom. För till skillnad från valfritt trist filmlicensspel så bygger ”Pokémon Snap” på en originell och rolig idé.
Det är inte nödvändigtvis grafiken som ger den spännande känslan av att vara på Pokémon-safari, det är den egna fantasin som triggas igång av en spännande och rolig spelidé. Och att låta fantasin få fritt spelrum är mycket häftigare än all HD-grafik i världen. Grafiken är liksom bara grädden på moset, inte mer.
Jag lär fortsätta klaga på licensspel, men snarare på grund av bristen på fantasi än på halvdan grafik.

Jens Höglin

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s