Plötsligt hände det otänkbara…

Jag har varit herre på täppan här hemma så länge jag kan minnas.
Ja, på tv-spel alltså.
Men häromdagen hände det otänkbara – min son spöade mig i Mario Kart 8.

Det har liksom varit accepterat faktum hos sonen att jag är hemmets okrönte kung, vad gäller spel. Trots viss tandagnisslan emellanåt så har Äldsta Mariobrorsan accepterat att det är så. Han har vunnit någon bana ibland, oftast Zelda-banan i Mario Kart 8, men att vinna en hel cup har aldrig ens känts som att det har varit aktuellt. Jag har vunnit, tävling efter tävling efter tävling och grabben har tyckt det varit kul ändå. Sammanbitet har han tränat och blivit bättre och bättre, säkert med målet att en dag knuffa ner farsan från den högsta pallplatsen.

Jag har ofta funderat när det blir tronskifte. För jag inser ju att en liten rapp grabbhjärna säkert i många fall är snabbare än min fossil-dito. Och barn lär sig ju snabbt, särskilt när det handlar om något de gillar. Men ändå, jag har typ 20 års erfarenhet av Mario Kart och det handlar ju en hel del om taktik och rävspel också.

Härom dagen skulle vi så ta en match. Jag kände mig avslappnad och rätt säker på seger, men lite ringrostig. Jag har inte spelat så jättemycket i väntan på att min yrsel (ni kommer kanske ihåg att jag skrev om att jag drabbats av balanssjukdomen kristallsjuka för ett tag sedan) skulle försvinna så toppformen var väl inte riktigt där.

Vi spelade en cup. Jag gjorde några sämre lopp, men lyckades rädda upp det hela, med ännu en guldpokal till samlingarna. Sen propsade junior på at vi skulle spela Egg Cup, där jag brukar dominera totalt. Så fel jag hade.

Jag missar genvägen på Yoshi’s Circuit och djupdyker i vattenfallet. Blir fullständigt borttrixad på Excitebike Arena, vinner förvisso Dragon Driftway och kör till sist av banan tre gånger i Mute City.

Ni kan tänka er segervrålet. Det måste ha ekat ända upp till Härnösand.

Jag bara gapade. Det var väntat, jag skulle förlora någon gång, men redan nu?

Sedan dess har sonens ego växt till megalomanins gränser. Han har förvisso inte vunnit igen, men varit nära flera gånger till. Men ändå. Den där första segern. Den slog allt. Dagarna efter har jag skojat om att vi måste dra ner på antalet speltimmar i veckan, för så här kan vi inte ha det. Då bara ler han, som om han hade vunnit Champions League eller något sånt, och säger ”vänta du bara”. Och även om det svider lite att bli detroniserad så är jag både glad och stolt. Och matcherna blir så klart bara roligare och roligare, ju mer motstånd man får.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s