Kategoriarkiv: Personligt

Ingen Devil´s Third-recension på Nintendofarsan

Några av Nintendofarsans äldre läsare går kanske och väntar på en recension av Valhalla Games Devil’s Third. Jag måste göra er besvikna. Jag kommer inte att recensera spelet, då det strider lite mot min inriktning att Nintendofarsan ska vara en sajt för alla åldrar. Devil’s Third är ett extremt våldsamt spel, vi som spelat Ninja Gaiden-spelen vet hur det brukar se ut när Tonobu Itagaki brukar gå loss med sitt team. Och det är inget jag vill locka de yngre läsarna att spela. Jag avböjde därför mitt recensionsexemplar av spelet, även fast jag naturligtvis var nyfiken. Sorry, om några blir besvikna!

Splatoon blir en stor succé – om man får tro min sons reaktioner

Jag är i full färd med att testa Splatoon just nu.
Och redan på ett tidigt stadium vågar jag sätta en hundralapp på att det här kan bli en riktig succé.
Jag har nämligen sällan sett min åttaårige son så exalterad över ett spel förut.

Vi har väldigt roligt hemma hos oss just nu. Anledningen är att jag är i full färd med att hårdtesta Nintendos kommande färg-shooter (i brist på bättre beskrivning). Jag varken får eller vill ge någon slags omdöme innan jag testat spelet fullt ut, men kan redan nosa mig till en potentiell braksuccé.

Anledningen är att min son, äldsta Mariobrorsan, har fått vara med och testa spelet. Han var med redan då jag testade den nedladdningsbara demon under de internationella onlinetesterna och fastnade redan då på ett sätt jag inte sett tidigare. Även om han älskar Nintendos spel så har kolossen Minecraft varit ohotad nummer ett vad gäller spel hemma hos oss (till Nintendofarsans förtret :-)). Men Splatoon var verkligen kärlek vid första ögonkastet, och särskilt spelets onlineläge.

För honom är det nog lite som att få spela såna där ”häftiga” vuxenspel, som han hört talas om och inte får spela. Såna där man skjuter och det är spännande. Splatoon är just ett sånt spel, fast ändå inte. Här skjuter man färg på varandra, ingen dör och det är inte heller fokus i spelet. Fokuset är att täcka så mycket av spelplanen som möjligt med färg, men är likafullt en skön och barnvänlig adrenalinrush.

En annan skön detalj är att han helst väljer Splatoon-girl som spelbar karaktär, för att hon är så cool och ”har häftigare hår än killen”. Det är kanske inte det vanligaste valet för åttaåriga killar och ett bevis på att konceptets framtoning är ganska unik.

Jag är beredd att satsa en hundralapp på att Splatoon har alla chanser att bli en riktig braksuccé. De små bläckfisk-humanoiderna har så mycket charm och attityd att de har alla chanser att bli en franchise av Mario-storlek bland de yngre spelarna. Sanna mina ord.

Plötsligt hände det otänkbara…

Jag har varit herre på täppan här hemma så länge jag kan minnas.
Ja, på tv-spel alltså.
Men häromdagen hände det otänkbara – min son spöade mig i Mario Kart 8.

Det har liksom varit accepterat faktum hos sonen att jag är hemmets okrönte kung, vad gäller spel. Trots viss tandagnisslan emellanåt så har Äldsta Mariobrorsan accepterat att det är så. Han har vunnit någon bana ibland, oftast Zelda-banan i Mario Kart 8, men att vinna en hel cup har aldrig ens känts som att det har varit aktuellt. Jag har vunnit, tävling efter tävling efter tävling och grabben har tyckt det varit kul ändå. Sammanbitet har han tränat och blivit bättre och bättre, säkert med målet att en dag knuffa ner farsan från den högsta pallplatsen.

Jag har ofta funderat när det blir tronskifte. För jag inser ju att en liten rapp grabbhjärna säkert i många fall är snabbare än min fossil-dito. Och barn lär sig ju snabbt, särskilt när det handlar om något de gillar. Men ändå, jag har typ 20 års erfarenhet av Mario Kart och det handlar ju en hel del om taktik och rävspel också.

Härom dagen skulle vi så ta en match. Jag kände mig avslappnad och rätt säker på seger, men lite ringrostig. Jag har inte spelat så jättemycket i väntan på att min yrsel (ni kommer kanske ihåg att jag skrev om att jag drabbats av balanssjukdomen kristallsjuka för ett tag sedan) skulle försvinna så toppformen var väl inte riktigt där.

Vi spelade en cup. Jag gjorde några sämre lopp, men lyckades rädda upp det hela, med ännu en guldpokal till samlingarna. Sen propsade junior på at vi skulle spela Egg Cup, där jag brukar dominera totalt. Så fel jag hade.

Jag missar genvägen på Yoshi’s Circuit och djupdyker i vattenfallet. Blir fullständigt borttrixad på Excitebike Arena, vinner förvisso Dragon Driftway och kör till sist av banan tre gånger i Mute City.

Ni kan tänka er segervrålet. Det måste ha ekat ända upp till Härnösand.

Jag bara gapade. Det var väntat, jag skulle förlora någon gång, men redan nu?

Sedan dess har sonens ego växt till megalomanins gränser. Han har förvisso inte vunnit igen, men varit nära flera gånger till. Men ändå. Den där första segern. Den slog allt. Dagarna efter har jag skojat om att vi måste dra ner på antalet speltimmar i veckan, för så här kan vi inte ha det. Då bara ler han, som om han hade vunnit Champions League eller något sånt, och säger ”vänta du bara”. Och även om det svider lite att bli detroniserad så är jag både glad och stolt. Och matcherna blir så klart bara roligare och roligare, ju mer motstånd man får.

Drömmen om Guld-Mario grusades av balanssjukdom

Om ni undrat var Nintendofarsan hållt hus så kanske ni som följer bloggen minns att jag skulle resa till Texas, för att besöka musikbranschmässan South by Southwest. Om ni minns det så kommer ni också ihåg mina planer på att försöka skaffa den hett eftertraktade guldversionen av Super Mario-Amiibon, som enbart gick att köpa i Wal-Marts butiker.

Man kan lugnt säga att saker inte blir som man tänkt sig. Efter att ha varit i Texas en och en halv dag slog olyckan till. Jag drabbades av plötslig yrsel, så kraftig att jag knappt kunde stå på benen. Jag lyckades ta mig tillbaka till mitt hotell, där jag blev liggande i två dagar innan jag tvingades uppsöka sjukvård.

Att besöka ett amerikanskt sjukhus var i och för sig en ny upplevelse, men knappast vad jag hoppats på med resan. Det konstaterades snart att jag drabbats av kristallsjuka, en ofarlig men obehaglig sjukdom som slår ut kroppens balanssystem.

Gold Mario Amiibo - 03

 

Detta hände naturligtvis lagom till den 20 mars, dagen då den efterlängtade guld-amiibon släpptes. Efter sjukhusbesöket blev jag ordinerad medicin och propsade naturligtvis på att hämta ut mitt recept på just Wal-Marts. Naturligtvis var butikens lager av guld-Marios tömt (om de ens fick några tilldelade till sig).

Det blev istället till att tröstköpa en Bowser- och Luigi-figur istället för att stilla den förväntansfulle sonens eventuella besvikelse. Dessutom hittade jag några grymma Pokémon-baseballkepsar till sönerna (en med favoriten Charmander till den äldste och en Squirtle-dito till den yngste). Riktigt snygga, med fantastiska broderade motiv. Och till mig själv (och lite till äldsta sonen) köpte jag Hyrule Historia det synnerligen tjusiga referensverket till The Legend of Zelda.

hyrule_historia

Så jag blev inte helt lottlös på min USA-tripp, även om jag missade nästan hela musikfestivalen och den guldprydda Amiibon och tvingades genomlida en heldags Chevy Chase-maraton på hotellrummet.

Bilden längst upp är hämtad från filmaffischen till Alfred Hitchcocks ”Vertigo”. Vertigo är den amerikanska benämningen på kristallsjuka.

Drömmen om Guld-Mario

Nästa vecka åker jag till Austin i Texas med mitt jobb. Jag jobbar på Studieförbundet Bilda som kommunikatör och rockkonsulent och ska följa med ett av banden jag jobbar med till South by Southwest, som är ett av världens största branschmässor för musik. Under tio dagar ska jag hjälpa bandet Kill! Kill! Pussycat! när de ska göra showcasespelningar, bland annat under rocklegenden Roky Ericksons Ice Cream Social, och se till att de syns och hörs så mycket det går. Ska bli riktigt kul och jag vet vilket smörgåsbord av musik som väntar (2400 band under veckan!), jag har nämligen varit där med mina egna band, två gånger tidigare.

Vad har då det här med Nintendofarsan att göra? Jo, det lär garanterat bli en del botaniserande i diverse spelbutiker också. Och häromdagen slog det mig att jag kommer att vara på plats den 20 mars, när Mario Party 10 och den nya Amiibo-linjen släpps i butik. Spelet har jag ju redan nedladdat och under full testning (ska försöka få ut recensionen innan jag åker, by the way), däremot kommer man ju att släppa den åtråvärda Mario-Amiibon i guld, exklusivt på Wal-Marts butiker. Och det mina vänner känns mycket lockande. Kanske lite extra för att min åttaårige sons stora dröm, just nu, är att lägga vantarna på dyrgripen.

Jag är högst medveten om att guldfigurerna kan vara slutsålda på förhand och så, men det känns i alla fall som att jag har en mer sportslig chans att få tag på en om jag är på plats, dagen när den släpps.

Räkna med att jag kommer att försöka hänga på låset på närmsta Wal Mart-butik den där dagen. För drömmen om Guld-Mario känns, i alla fall lite, inom räckhåll. Wish me luck, som man säger ”over there”.

Nintendofarsan fyller ett år!

Jag visste att det var på G, men hade glömt att kolla när jag postade mina första texter på Nintendofarsan. Det visade sig att bloggen fyller ett år idag (den 25 januari)!

Jag startade bloggen som ett hobbyprojekt under min föräldraledighet med yngsta Mariobrorsan. Att skriva för sajten blev min avkoppling då lillen sov lunch, sen har det fortsatt av bara farten (nu skriver jag oftast då jag väntar på att min äldsta son ska somna och jag sitter i kontoret utanför hans rum :-).

Något större firande blir det inte tal om, men jag sitter och blickar tillbaka på ett roligt år där besökarantalet stigit allt eftersom, från några hundra i början till tusentals besökare varje månad, vilket naturligtvis känns jättekul.

Och för mig, som startade min spelskribentkarriär i gammel-media så har det varit otroligt intressant att se vilka texter som fungerar och inte och hur man skriver och marknadsför sig online. Det har varit otroligt lärorikt och spännande.

Jo, förresten, det blir faktiskt lite firande á la Nintendofarsan. Jag ska lägga mig i soffan och fortsätta spela Majors Mask 3D och Monster Hunter 4 Ultimate, som jag naturligtvis kommer att recensera så fort  recensionsembargot lyfts.

Avslutningsvis så vill jag tacka er läsare, som ramlar in här och läser mina texter och naturligtvis Nintendodistributören Bergsala och Nintendo, som förser sajten med recensionsspel och nyheter.

Allt gott!

Jens (Nintendofarsan)