Kategoriarkiv: Wii U

Splatoon – en nyskapande och färgstark blivande klassiker för alla åldrar

Det hör inte direkt till vanligheterna att Nintendo introducerar nya figurer.
Och det hör inte heller till vanligheterna att man kastar sig in i shooter-genren.
Men när man gör det så gör man det naturligtvis på Nintendos vis – med en stor dos av innovationer och massor av spelglädje.

Det kändes som att hela världen hajade till när Nintendo premiärvisade Splatoon under E3-mässan 2014. En tredjepersonsskjutare skapad för multiplayerspel online och inte en klassisk Nintendokaraktär i sikte. Istället fick vi stifta en första bekantskap med Inklings, en slags bläckfiskvarelser som kunde anta mänsklig form och vars främsta nöje var att ställa upp i gängkrig där man skjuter färg på varandra. Filmklippen och spelsekvenserna från spelet startade en hype som kulminerar fredagen den 29 maj, då spelet släpps i butik.

Splatoon kan egentligen sägas vara två spel. Det ena är onlinespelet, där spelare världen över drabbar samman i Turf Wars eller rankade strider. Det andra är spelets storyläge, där din Inkling jagar en slags elektriska fiskar som används till att lysa upp bläckfiskvarelsernas, synnerligen Japan-inspirerade, hemstad.

I storyläget spelar du igenom banor där du kämpar mot Octolings och belönas med en ny Zap-fisk i slutet av varje nivå. Dessa används sedan för att låsa upp varje nivås Boss-kittel (banor och bossar nås via stora tekannor). När bossen är avklarad låser du upp passagen till nästa värld.

Splatoon boss

I det här läget känns spelet ungefär som ett Super Mario Galaxy med vapen (om än ganska familjevänliga sådana). Du tvingas tackla olika fiender och plattforms-element på sedvanligt Nintendo-vis och samtidigt lär du dig grunderna och de olika funktionerna i spelet, naturligtvis med siktet ställt på onlineläget.

Din Inkling kan inte bara skjuta bläck, hen kan också simma i det för att ta sig fram snabbare eller gömma sig för fiender. Vi får också stifta bekantskap med hela den skruvade vapenarsenalen under äventyrets gång, vilket är ett stort nöje.

Spelandet är omväxlande och blandar inslag av plattformshoppande och klurigt pusslande, men även den typ av arenabaserade eld-, förlåt, färgstrider som utgör onlineläget. Vi får också ta itu med riktigt härliga bossfajter, som för tankarna till både Mario- och Zelda-serierna.

Hade spelet enbart bestått av enspelarläget så hade man blivit lite besviken. Inte på grund utav att det är dåligt, tvärtom, utan för att det är kort. Efter ungefär fem timmar står jag inför den rejält kniviga slutbossen och kan inte annat än längta efter mer.

Då är det tur att spelets egentliga huvudnummer är onlineläget.

splatoon4

Onlineläget är uppdelat i två sektioner: vanliga strider och rankade strider. Den förstnämnda varianten är så kallade Turf Wars, där två lag, om fyra spelare vardera, ska måla så mycket av arenan som möjligt innan speltiden är slut. Trots att det går ut på att måla omgivningarna i sin färg så utesluter det inte att du kan peppra dina motståndare och tvinga dem att börja om från arenans startpunkt. Det ger inga direkta poäng, men sätter käpparna i hjulen för motståndarna.

Såväl vapenarsenalen som banorna är gjorda för att vara balanserade och rättvisa. Även om man ofta känner att ett visst vapen verkar bättre än det man har själv, för tillfället, så märker man vid ett byte att det speciella vapnet är sårbart för attacker från ett annat. Överlag känns spelet väldigt välbalanserat, vilket gör att du sällan kan skylla på utrustningen, det är dina skills det hänger på, punkt slut. Samtidigt så är spelet enkelt att plocka upp och börja spela.

Kontrollerna känns otroligt välgjord. Du använder en knapp för att bli bläckfisk och simma i bläck (det går även att simma uppför väggar), en vardera för att skjuta ditt primära eller sekundära vapen och spakarna för att styra och rotera kameran. Dessutom används Gamepadens gyro för att finjustera siktet och vända blicken åt olika håll.

Splatoon1

Gyrokontrollerna känns ovana till en början, men känns helt oumbärliga efter bara någon timme. Det är så här man drömde om att rörelsekänsliga kontroller skulle fungera under Wii-eran – helt klockrent!

Spelet bjuder också på närmast oändliga möjligheter att skräddarsy din spelares utrustning. Vapenarsenalen ganska statisk, men byggs ut allteftersom du tjänar pengar, eller klarar uppdrag i enspelarläget (det ger ritningar till vapenaffärens ägare).

Här spelare också Inklingarnas streetmode-inspirerade kläder en roll, förutom att se vansinnigt coola ut. Varje plagg ger dig olika uppgraderingar av egenskaper och det finns i det närmaste oändliga möjligheter att skapa den optimala karaktären för din spel- och klädstil.

Spelet bjuder också på ett läge där två spelare kan göra upp med varandra i en arena. Då gäller det att skjuta sönder flest ballonger innan tiden tar slut. Som en utjämnande funktion så är vissa ballonger värda dubbla poäng, så den som halkar efter har möjlighet att komma ikapp. Tvåspelarläget är däremot den minst upphetsande varianten av spelet. Dels på grund av att arenorna är för stora för två kombattanter, dels för att den som har Gamepaden har en fördel i att kontrollen är mycket snabbare och smidigare att hantera. Även här har man tänkt på det, då man kan skifta kontroller men använda samma karaktärer.

Splatoon5

Splatoon bjuder på en otroligt skön karaktärsdesign och väldesignade banor. Måhända har spelet inte riktigt samma polish som Super Mario 3D World eller Mario Kart 8, men det vägs upp av figurernas störtsköna attityd och de härliga färgeffekterna. Jag gillar också att tjejerna och killarna är lika tuffa och förvånas över att min son väljer tjej-inklingen, för att hon har coolare hår, så här finns en skön genus-bonus, upplever jag.

I mitt tycke är Splatoon en fantastisk spelupplevelse. Det är en klar utmanare till Mario Kart 8 och Super Smash Bros som multiplayerspel och jag skulle nog säga att det här är den bästa nya spelserien sedan Metroid Prime. Visst, det finns ganska få banor i dagsläget, men Nintendo har redan lovat mer av det mesta i gratisuppdateringar och jag är långt ifrån trött på banorna som ingår efter närmare tre veckors idogt spelande. Banorna är så pass välbalanserade att man inte tänker på dem. Det är de fartfyllda striderna som är i fokus och jag lovar att den ena matchen inte är den andra lik.

Splatoon boss 2

Vissa förhandsartiklar har klagat på bristen på voice chat, men jag tycker att det är bra att man inte lagt in den. Det här är ett spel för alla åldrar (från 7 år) och med tanke på att tongångarna online kan vara ganska hätska så tycker jag Nintendo valt rätt. Måhända kunde spelets kortkommando-kommentarer varit fler, men för min smak fungerar det fint.

Jag och min son är fullständigt förälskade i Splatoon, både i single- och multiplayer. Hela idén känns som ett fräscht grepp i en genre jag annars inte har mycket till övers för. Dessutom känns Inklingarna som att de har potential att bli fan-favoriter hos en helt ny generation Nintendo-fans. Jag tycker att Splatoon har alla chanser att bli en klassiker och skulle inte bli förvånad om Inklingarna, inom en snar framtid, skulle kunna utmana Mario eller Pokémon i popularitet. Nintendo är verkligen något stort på spåren. Och med kommande uppdateringar och innehåll lär det bara bli bättre och bättre. Var det någon som sa att Zelda är försenat till nästa år? Just nu bryr jag mig inte om det.

Annonser

Recension: Kirby and the Rainbow Paintbrush – snyggt, roligt och charmigt

Det är ungefär ett år sedan vi senast fick träffa på Nintendo och HAL:s rosa charmtroll Kirby i fjolårs-hiten Kirby Triple Deluxe. Nu är han tillbaka och i stil med spel som Kirbys Epic Yarn och Yoshi’s New Island så bjuder man på en riktigt skön grafisk twist.

Här handlar det inte om garnfigurer eller pastelkrite-look. Här ser hela spelvärlden och alla karaktärer ut at vara knådade i härligt krämig modellera och resultatet är otroligt charmigt. Min tvååring struttar förbi teven och fryser fast med ett riktigt brett leende vid åsynen av den färgglada lervärlden.

Effekten är riktigt cool och Nintendo har till och med skruvat ner antalet bilder i sekunden för att ge känslan av stop motion-animation.

KirbyPaintbrush

Handlingen, eller snarare bristen på den, är snabbt förklarad. En skurk stjäl all världens färger och Kirby ska ställa allt till rätta med hjälp av en magisk pensel. Mer än så behöver vi inte veta och mer handling än så behövs inte för att sparka igång skojet.

Precis som i Nintendo DS-spelet Kirby Power Paintbrush, från 2005, så styr du Kirby med hjälp av pekpennan på touch-skärmen. Duttar du på honom så sätter han fart och sen styr du riktningen genom att måla regnbågsfärgade streck över skärmen.

Till en början känns spelet som en promenad i parken, men ungefär halvvägs in i spelet börjar det bli riktigt trixigt. Att plattformshoppa genom att blixtsnabbt rita banor i luften är en riktig utmaning och några av bossfajterna kräver verkligen att du håller tungan rätt i munnen.

Att min tvååring trollbinds av spelet känns ganska talande, för visst är det så att det här spelet har siktet inställt på de yngsta spelarna. Kanske inte tvååringar (och jag låter inte minstingen spela än), men väl spelarna runt fem till sju år. Den ganska knappa speltiden (efter ca fem timmar rullar eftertexterna, vilket kan skifta beroende på hur noga man är att samla alla skattkistor) visar också att utmaningen är tänkt att inte vara övermäktig för juniorspelarna. Detsamma gäller möjligheten att hoppa till nästa bana om du inte klarar ett svårt parti.

kirby-and-the-rainbow-paintbrush-14

Därmed inte sagt att seniorerna bör hålla sig ifrån spelet. Jag fullkomligt älskar den färgglada presentationen och trivs med att rulla fram längs de regnbågsfärgade ”penselstrecken”.

Däremot har jag lite svårt för upplägget med att enbart styra via pekskärmen. Jag kommer på mig själv med att helt ignorera tv-skärmen eftersom jag helt måste fokusera på Gamepadens skärm för att styra min lilla rosa lerboll. Om man spelar som två spelare däremot så styr din medhjälpare Waddle Dee på ett mer klassiskt sätt med Wii-mote á la de mer klassiska plattformsspelen och då kommer den stora skärmen till användning. Som ensamspelare kan man däremot känna att spelet kanske skulle ha gjort sig bättre på en 3DS, även om grafiken då inte skulle ha varit lika tjusig.

kirby-and-the-rainbow-curse

Att kontrollerna är förhållandevis simpla gör också att vissa moment har en tendens att bli lite tjatiga för en äldre spelare.

Men även om jag har lite gnälliga synpunkter så är det här ett riktigt trevligt, och framförallt väldigt mysigt, plattformsspel med roliga idéer och snygg design. Det kanske inte lirar i Nintendos högsta division, men det har definitivt en solklar plats i Nintendosamlingen på grund av charm och en härlig ”glimten i ögat”-känsla. Och är man i rätt ålder är det säkerligen ett spel som kommer att sätta unga spelares hjärtan i brand.

Bowser gör succé bland barnen i Mario Party 10

Mario Party 10 gör entré som det första spelet till Wii U i Nintendos klassiska partyserie.
Och man gör det genom att bygga vidare på de senaste spelen i serien.
Samtidigt förenklar man spelandet så hela familjen kan vara med från första början, oavsett förkunskaper.

Det finns egentligen två sätt att recensera ett nytt Mario Party-spel. Antingen är man en überseriös spelrecensent på 40+ som hänvisar till något av de första spelen i serien, som ver genialiska på sin tid och hävdar att serien går på tomgång. Eller så ser man spelserien för vad den är – en lättsam tärningsspels-fest med enkla minispel som passar alla i familjen.

Som småbarnsfarsa väljer jag definitivt den senare vägen, för det mesta med Mario Party 10 skriker att det här är ett spel som är gjort med den yngsta publiken i fokus och inget annat.

Mario Paty 10_spelplan

Upplägget kan vi. Du spelar tärningsspel på ett levande spelbräde, där Mario, hans vänner och ovänner kryssar runt i diverse farkoster och samlar stjärnor och möter varandra i minispel. I mångt och mycket är spelet väldigt likt föregångaren, Mario Party 9, i sitt upplägg. Naturligtvis har Nintendo putsat upp härligheten med tjusig HD-fernissa och kastar in Gamepadens extra skärm i leken.

I grundläget är det mesta sig likt alltså, men nytt för den nummer 10 är Bowser mode – ett spelläge där fyra tävlande jagas av en femte spelare som agerar Marios ärkefiende och vars uppgift är att göra livet surt för de tävlande. Och här har vi spelets absoluta trumfkort. Mina små medspelare, ett gäng sockerstinna 8-åringar, skriker av skräckblandad förtjusning när jag i skepnad av Bowser jagar efter dem, gillrar fällor och försöker besegra dem i minispel. Det är fruktansvärt roligt för alla parter.

mario-party-10-miniboss

Och snart vill mina små medspelare byta roll med mig – alla vill vara Bowser och tumultet som utbryter när de små plötsligt får agera skurk är obetalbart. Alla älskar en lagom läskig skurk och Bowser är verkligen i högform.

Bowser spelar också en stor roll i det vanliga multiplayer-läget, men då sitter han bakom lås och bom på Gamepadens skärm tills man slagit alla siffror, från ett till sex, på tärningen. När det är gjort sätter Bowser fart och börjar göra livet surt för spelarna. Även här jublar småttingarna, antingen Koopa-kungen bankar på skärmens glas eller när han till slut släpps lös. Min 2 och ett halvt-åring älskar att sitta och titta på den ilskne Bowser, som ryter och morrar på den lilla andra-skärmen.

Mario Party 10_minispel

Vi får den vanliga mixen av minispel i de olika spellägena. Ganska omväxlande och lagom svåra. Faktum är att de till och med blivit aningen enklare, men för mina medtestare är det ingen nackdel. Att börja spela ett nytt Mario Party-spel har tidigare varit lite tungrott i början. Man har alltid velat testa varje minispel innan man kör skarpt läge, men här är spelen så enkla att förstå och instruktionsfilmerna så pedagogiska att alla greppar det som ska göras på en gång.

För mig som veteran är minispelen lite väl enkla, men det kan jag ha överseende med då mina små medspelare har så roligt. Dessutom finns alltid en rejäl grabbnäve slump och tur inblandad i Mario Party-konceptet så jag är knappast garanterad vinst, trots att jag har betydligt fler speltimmar i ryggsäcken.

Mario Party 10_petey

Man kan också använda sig av Amiibo-figurerna från Mario-serien, som då kan samla på sig saker under spelets gång och låsa upp speciella spelplaner. Spelplanerna är mindre och förenklade, men kan byta skepnad utifrån de olika karaktärernas skepnader och stil. Här använder man också Amiibon för att slå tärning och annat. Ingen revolutionerande funktion, men figurerna blir mer delaktiga i spelandet än i andra Amiibo-kompatibla spel, vilket går hem väldigt väl hos sonen och hans kompisar.

Om man ser det ur juniorspelarens perspektiv så är Mario Party 10 ett helt underbart spel. Ingen behöver känna sig underlägsen och precis som i vilket tärningsspel som helst så är slumpen lika avgörande som skicklighet. På det sättet är det här ett perfekt spel för hela familjen.

Captain Toad: Treasure Tracker – en magnifik rivstart på 2015

Vi blev alla förälskade i Toad-banorna i Super Mario 3D World.
Och när vi nu får det första renodlade Toad-spelet, någonsin, så är förhoppningarna på topp.
Och jag lovar dig, du blir inte besviken.

De tittskåpsliknande Toad-nivåerna i Super Mario 3D World var ett suveränt tillskott och bjöd på skön omväxling bland allt plattformshoppande. Om du inte spelat spelet så bjöds det på kluriga banor där huvudpersonen Toad, som varken kan hoppa eller attackera fiender, tvingade spelaren att tänka till och vända och vrida på de rörliga banorna för att kunna ta nivåernas stjärnor.

När nu Toad, som aldrig tidigare varit huvudperson i ett eget spel, gör debut är grundförutsättningarna de samma, men Nintendos utvecklare har tagit det hela ett ytterligare steg.

I Captain Toad: Treasure Trackers är variationen större och du kan attackera fiender genom att kasta rovor (som i Super Mario Bros 2) i skallen på dem. Du kan även skrämma bort spöken med din pannlampa och åka gruvvagn längs en förutbestämd skjutbana.

Cptain Toad 3

Variationen bland banorna är också större och du har ofta ett antal delmål som måste utföras för att få full poäng. Jag tycker spelet känns som en mix mellan upplägget i de vanliga Super Mario 3D World-banorna och de Toad-nivåer vi älskade så. Och den här blandningen av upplägg fungerar fantastiskt bra.

En annan rolig detalj är de suveräna bossfajterna, som återkommer med samma två fiender, i de tre sagoböckerna man spelar igenom.

Captain toad 2

Spelet är inte särskilt svårt, utan du behöver ta dig en bra bit in i äventyret innan det blir riktigt klurigt. Det gör mig inte så mycket eftersom man, från ruta ett, bjuds på samma sköna myskänsla som präglade Super Mario 3D World. Möjligen kan jag tycka att spelet känns aningen kort. Jag spelade igenom en tredjedel av spelet under min första sittning med det, men då känns spelet aldrig tjatigt utan lockar en att spela en bana till tills minuterna blivit till timmar.

Du lär också tvingas gå tillbaka till vissa nivåer för att hitta alla hemligheter och när du klarat hela spelet väntar en räcka bonusbanor, hämtade från 3D World.

Captain Toad

Det finns egentligen bara en halvdan detalj och det är funktionen där du tittar runt banorna, då du kör gruvvagn. Jag kommer aldrig överens med att använda Gamepadens gyro för att kontrollera kameran, men det går å andra sidan att styra den med styrspaken, om du lyckas hålla plattan still.

Som du säkert redan sett i trailers för Captain Toad så håller grafiken samma toppklass som det suveräna Mariospelet, med otroligt detaljerade och levande miljöer.

Även om spelet känns aningen kort så älskar jag varenda minut och hellre ett kortare spel som underhåller hela vägen än ett där variationen börjar halta. Och som rivstart på 2015 – som ser ut att bli ett av de bästa Nintendoåren på länge – så är det en mycket lovande början. Jag hoppas också att vi får ännu fler banor via eShopen, för jag vill bara ha mer av den här pärlan.

Sonic Boom: Rise of Lyric – ett plågsamt halvfärdigt hafsverk

Sonic the Hedgehog har haft problem sedan han kastades in i den tredje dimensionen.
Nu känns det som att SEGA gör ett sista försök att ”hotta” upp den gamle plattformsikonen.
Sonic Boom är utvecklat av västerländska spelmakare och släpps samtidigt som en animerad tv-serie får premiär.
Frågan är, fungerar det?

En gång i tiden var Super Mario och Sonic the Hedgehog bittra plattformsrivaler. De delade världen, precis som The Beatles och Rolling Stones, Blur och Oasis eller Elvis och Tommy Steel. Var du en SEGA-spelare höll du på Sonic och var du Nintendo-fan var Mario nummer ett. Några gråzoner fanns inte.

Vissa hävdar att Mario blev omsprungen flera gånger om under 16 bitars-eran, men när det blev dags att ta steget in i 3D-världen, med Super Mario 64 och Sonic Adventure (till Dreamcast) så blev skillnaden den omvända. Sonic lyckades inte alls hålla jämna steg med Nintendos mästerliga klassiker, och så har det fortsatt sedan dess. SEGA har aldrig lyckats komma ikapp utan har irrat bort sig i en räcka halvdana plattformsspel.

Fjolårsspelet Sonic Lost World var i och för sig helt okej, men blev aldrig någon storsäljare. Utvecklarna Sonic Team sa sig vara färdiga med den blå igelkotten för gott. Om det är sant återstår att se.

sonic_boom_sonic-walking

I år är det därför den västerländska utvecklaren Big Red Button som står bakom Sonic Boom: Rise of Lyric. I samband med spelsläppet lanseras också en animerad tv-serie på Cartoon Network, för att ge ytterligare kraft åt Sonics pånyttfödelse.

Big Red Button har tidigare arbetat med konverteringar av det utmärkta Sly Raccoon-spelet till Ps Vita, vilket gör att förväntningarna är relativt höga. Tyvärr grusas förhoppningarna om en triumf för Sonic ganska snabbt.

Spelet känns nämligen inte färdigt.

Sonic Boom: Rise of Lyric är en uppvisning i taskigt grafiskt flyt och hackar i tid och otid. Kontrollerna känns yxiga och jag har flera gånger varit med om att spelet hänger sig så jag tvingas göra omstart av konsolen. Dessutom finns det gott om grafiska glitchar, där figurer fastnar eller blir hängande i tomma luften.

ScreenShot0075_1401481131

Dessutom är själva spelupplägget inte särskilt roligt. Du spenderar en stor del av tiden med att fightas, utan finess. Och när du inte gör det springer du längs banor, som känns som självspelande pianon, eller plattformshoppar och löser simpla pussel i 2D-vy.

Du byter karaktär mellan Sonic, Knuckles, Amy och Tails, som har aningen olika egenskaper, men skillnaderna är ganska små och ger ingen egentlig variation. Saken blir inte bättre av att vi hela tiden matas med irriterande tråkiga oneliners från de fyra huvudpersonerna. Jag frestas hela tiden att stänga av ljudet på tv:n.

Listan på tillkortakommanden kan göras lång, men det skulle kännas som att sparka på någon som ligger ner att ta upp fler fel.

De enda ljusglimtarna är att de olika världarna är väl tilltagna, men det kanske också är en del av problemet med Sonic Boom. Man har inte lyckats fylla dem med vettigt innehåll.

ScreenShot0152_1401481137

Nä, även om Sonic Teams 3D-spel inte har varit några klockrena plattformshits så är de så mycket bättre än Rise of Lyrik. Om du suktar efter SEGAs igelkott så är Lost Worlds ett så oändligt mycket bättre val, om du inte redan spelat det.Sonic and All-Stars Racing är ett annat bra alternativ.

Det här är tyvärr ett riktigt bottennapp, som inte ens de mest förhärdade SEGA-fansen kan älska.

Super Smash Bros – en överväldigande fightingfest

Bärbara Super Smash Bros 3DS, som släpptes tidigare i höst, gav en fingervisning om vad Wii U-versionen kunde erbjuda. 
Och det gav naturligtvis ett ruskigt sug efter den ”stora” uppföljaren till en av Nintendos mest älskade spelserier.
Nu är spelet här och mycket är faktiskt väldigt likt denna försmak, bara större, snyggare och vassare.

Om du bott under en sten de senaste 15 åren och missat Super Smash Bros så handlar det om ett fightingspel med Nintendos (och några andra spelföretags) galjonsfigurer, där ikoner som Mario, Link, Donkey Kong och Samus Aran ryker ihop i miljöer som även dem är hämtade från klassiska Nintendospel.

I Super Smash Bros Wii U bjuder man, precis som i 3DS-versionen, på ett karaktärsgalleri som knappast lär göra någon besviken. I början har du ca 40 figurer att välja på, men i takt med att du klarar olika utmaningar ansluter sig nya kämpar, tills du närmar dig 50-talet spelbara karaktärer.

Smash Bros U

Dessutom bjuds du på en, snudd på överväldigande line up av olika banor, allt ifrån mindre arenor till gigantiska miljöer för upp till åtta spelare.

Antalet olika spelsätt är precis lika imponerande, med allt ifrån All Star-läget, där du kämpar dig igenom Nintendos historia, till minispel som Home Run Challenge, där du ska slå en sandsäck så långt som det bara går.

Mängden innehåll känns nästan överväldigande. Utvecklarna verkar ha jobbat utifrån devisen extra, extra, extra allt och det lär dröja ett ett bra tag innan du låst upp allt material som finns att hitta.

SmashBrosE3

Och som om det inte vore nog med innehåll så kan du skapa både egna Mii-figurer och egna banor. Baneditorn är kanske lite simpel, men väldigt och rolig lätt att använda. Min sjuåring kastar sig in i skapandet med liv och lust och har inga problem att komma underfund med hur man gör.

Även om jag gillade 3DS-versionen väldigt mycket så är det här versionen jag väntat på, med färgsprakande explosioner i silkeslen HD-grafik som plöjer fram i 60 bilder i sekunden. Om spelet kändes lite plottrigt på liten skärm så blommar detaljrikedomen ut fullständigt med kraften i din Wii U. Bakgrunderna är fulla av liv och banorna förändras ständigt för att bjuda på ytterligare utmaningar.

super-smash-bros.-wii-u-10-20-14-1

Spelet känns som en återgång till Gamecube-spelet Smash Bros Melee, men får klassikern att blekna med sitt generösa innehåll. Det enda jag saknar är adventure-läget. Om Smash Bros Brawl flirtade mycket med casual-publiken så är det här en återgång till rötterna utan att för den sakens skull utesluta nyare spelare. Man har verkligen putsat karaktärer och kontroller till perfekt balans och apropå karaktärer så lär de flesta hitta en figur som passar ens egen spelstil.

De olika spellägena bjuder på mängder av olika utmaningar och variationer på spelets enkla men geniala upplägg. Det enda jag inte gillar, eller snarare inte begriper är, är Smash Tour Mode – ett slags brädspelsliknande spel där det gäller att samla kraft inför en avgörande slutmatch. Idén är rolig, men blir i praktiken fruktansvärt rörig.

smashtour

Jag tycker också att spelets användning av Amiibos, Nintendos Skylanders-liknande figurer, är märkligt. Istället för att spela med din figur så fungerar den som en slags självstyrd karaktär som du kan slåss mot eller bredvid. Jag hade älskat att kunna skräddarsy min lilla plastfigurs krafter och rörelser och kunnat ta med den till en kompis, men här fungerar den som ett självspelande (och självlärande) piano. Konstigt och inte speciellt kul.

Super Smash Bros Wii U är däremot så stort och omfattande att dessa klavertramp inte spelar någon roll. Du kan lätt strunta i Smash Tour och ändå känna att du nästan får mer innehåll än du kan hantera.

Det finns så mycket att upptäcka i Super Smash Bros Wii U att jag skulle kunna skriva spaltmeter om spelet, men i slutändan landar det ändå, kort och gott, i att det här är ett mästerverk gjort med så mycket fingertoppskänsla att det klår det mesta du sett. Det är ett självlysande fightingfyrverkeri som konkurrenterna inte kommer i närheten av och precis som med Mario Kart 8 så är det ett spel som du kommer att leva med länge. Kort sagt, en framtida klassiker.

Bayonetta 2 – en sanslös actionfest för fullvuxna Nintendofans

Bayonetta 2 är ett av de Wii U-spel vi väntat på riktigt länge vid det här laget.
Men nu är Platinum Games, numera Nintendo-exklusiva, uppföljare här.
Och du kommer knappast att lämnas oberörd av den här helgalna och barnförbjudna actionfesten.

En del spel är så där galna att man tappar hakan, följt av ett asgarv. Du vet, när allt är så over the top och utflippat att det bara kan vara möjligt i ett tv-spel. Platinum Games Wii U-spel Wonderful 101 var ett sånt spel. Nu släpper samma utvecklare Bayonetta 2 – som nästan får det först nämnda spelet att verka som en stillsam promenad i parken.

Bayonetta-2-11

Jag hade mina tvivel kring att recensera Bayonetta 2, för att Nintendofarsan har en lite familjevänlig inriktning. Till slut kom jag ändå fram till att spelet är högst relevant för äldre Nintendofantaster och att det är en viktig titel i Wii Us spelbibliotek. Jag kan däremot inte nog poängtera att spelet verkligen inte är något för yngre spelare, på grund av våldsamt och blodigt innehåll. Därför håller jag igen med läskiga screenshots och annat, men publicerar recensionen i alla fall.

Bayonetta 2 är, som titeln antyder, en uppföljare till ett spel som släpptes till Ps3 och Xbox 360 för några år sen. I huvudrollen hittar vi häxan Bayonetta som fightas med både änglar och demoner. Det är en dam med hög svansföring och tonvis med attityd, som skrattar faran i ansiktet och kastar sig huvudstupa in i strid efter strid.

Handlingen, i både föregångaren och uppföljaren, är ganska obegriplig och inte särskilt intressant. Inledningsvis strider Bayonetta och hennes syster Jeanne mot en anfallande hord av monster. Bayonetta frammanar en demon med magi, men något går fel och Jeanne dör och hamnar i helvetet. Enda sättet att väcka henne till liv är att knacka på hos Hin Håle och för att rädda henne. Och det, mina vänner, blir ingen stillsam promenad i parken.

bayonetta_2_3

Storyn känns mest som en ursäkt för att kasta sig in i några av de mest spektakulära strider jag sett i ett tv-spel. Och striderna är också fruktansvärt slipade, med tajta kontroller, massor av möjligheter att ändra vapen och tekniker och ett snudd på fulländat combo-system.

Det påminner en hel del om stilbildande Devil May Cry, fast på steroider. Det går att hamra knappkombinationer på måfå och ta sig igenom spelet, men ska du göra det med guld-betyg och plus i kanten måste du nöta in rätt knappkombinationer och attacker.

Gör du en undanmanöver i rätt tidpunkt så aktiverar du Witch Time, ett slags slow motion-läge, där du kan smiska upp dina fiender med hysteriska attacker. När du dessutom fyllt mätaren till en climax-attack så öppnas än fler möjligheter att straffa dina motståndare på de mest fantasifulla (och blodiga) sätt.

Bayonetta-2-10

Spelet bjuder på fruktansvärt övervåld, till gränsen för det parodiska. Men det är gjort med glimten i ögat och en stor dos svart humor. Och visst lär det finnas de som kan se sexistiska inslag, i och med suspekta kameravinklar som sveper över Bayonettas kropp. Däremot känns hon aldrig som ett offer, snarare tvärtom. Här är en dam som vet vad hon vill och som inte tar skit från någon. Som jag sa så är det alltså ett spel för fullvuxna, som kan förstå den här typen av humor och hysteriska referenser.

Bortser man från den lökiga storyn så är Bayonetta 2 ett av årets mest underhållande actionspel och fyller en saknad nisch i Wii U:s spelbibliotek. Den galna mixen av japansk popmusik och ockultism är en fräsch fläkt som kommer få dig att tappa hakan. Combosystemet och attackerna är så välslipade att de är en ren fröjd.

bayonetta_2

Bayonetta 2 ska inte tas på för stort allvar utan ses som en underhållande uppvisning i tajt speldesign. Och missade du det första spelet så får du det med som en rejäl bonus, med en del nya och intressanta inslag.

Saknar du bra actionspel för en äldre målgrupp så är Bayonetta 2 svaret på dina böner. Och jag är rätt övertygad om att det kommer att överträffa dina förväntningar, om du kan svälja den tunna soppan man kokat ihop till story.