Etikettarkiv: Nintendo 64

Nintendo 64-spel på gång till Wii U – enligt Virtual Consoles hemsida

Uppmärksamma besökare på Virtual Consoles officiella sida har upptäckt att Nintendo kommer att börja släppa Nintendo 64-spel till Wii U. Det nämns bara i förstasidans sista mening, men det står där, svart på vitt.

Några detaljer kring vilka spel man planerar att släppa finns inte, bara en uppmaning att besöka sidan ofta för att se vilka Game Boy Advance och Nintendo 64-titlar som kommer att släppas framöver.

Nintendo 64-spel finns redan idag till Wii U, men enbart i Wii-läget.

Annonser

Uppladdning inför ”Tropical Freeze” med Mariobrorsan och familjen Kong

donkey-kong-64-rap-intro-1280x720

Har haft en mysig spelkväll med den äldre Mariobrorsan. Den blev lite extra speciell eftersom jag gick ut i garaget och trollade fram min gamla Nintendo 64 ur förrådet.

Jag har ju tänkt skriva texter om lite gamla favoriter och snickra på en retrosektion på sidan, därför plockades den gamla trotjänaren fram.
Med tanke på att jag lagt ut You Tube-klipp på både ”D.K. Rap” och den gamla tv-reklamen för ”Donkey Kong 64” så kan ni ju gissa vilket spel det blev som dammades av.
Just det, brittiska Rares gamla pärla.
Sonen blev naturligtvis mycket förtjust över sitt första möte med den här sköna klassikern. Som jag nämnde tidigare i veckan så verkade inte de lågupplösta texturerna och den kantiga grafiken bekymra honom.
Och det slår även att det absolut är ett spel som åldrats med värdighet. En annan sak som slår en är att det är väldigt synd att Rare, en gång i tiden andrapartsutvecklare nummer ett för Nintendo, inte längre producerar spel för dem.
Visst, företaget finns fortfarande, som Xbox-utvecklare och del i Microsoft Games Studios, men inte håller man den höga kvalitét som man var kända för under samarbetet med Nintendo. Jag menar ”Kinect Sports”, hur kul är det?
Jämför med ribban man la under 1990-talet, med spel som ”Golden Eye”, ”Banjo Kazooie”, ”Diddy Kong Racing” och ”Perfect Dark”. Allt bröderna Stampers företag tog i blev till guld, under storhetstiden. Nu är man en ganska osynlig del i ett stort maskineri.
Jag skulle nästan kunna gå så långt som att säga att situationen kring Wii U:s svikande försäljningssiffror skulle kunna se annorlunda ut om Rare fanns kvar i Nintendos stall än idag. För samarbetet mellan dem och Mariofabriken var en ”match made in heaven” och gav resultat därefter.
Däremot känns det som att Rares själ försvann då man sålde sig till Microsoft, vilket medarbetare på företaget verkar hålla med om – av intervjuer att döma.
Nu för tiden är det Texasbaserade Retro Studios som tagit över Rares roll. Med spel som ”Metroid Prime” och senast ”Luigis Mansion 2” så är man Nintendos utomstående högra hand, med ett fruktsamt samarbete och en räcka blivande klassiker i sitt portfolio.
Om någon vecka släpper Nintendo och Retro Studios ”Donkey Kong Country: Tropical Freeze”, nästa kapitel i sagan om Nintendos långlivade apa och spelet ser ut att uppfylla alla förväntningar.
Men företaget som startade ”Donkey Kong Country”-serien är inte glömda, och att starta nedräkningen inför ”Tropical Freeze” med ”Donkey Kong 64” känns som en passande hyllning till de ursprungliga upphovsmännen. Och att en sjuåring av idag kan se förbi daterad grafik och mindre moderna inslag är, om något, ett tecken på storhet.

Jens Höglin

Det är fantasin som skapar de verkligt stora spelupplevelserna

PokemonSnap_Charmanderz1-610x457

Jag har ofta klagat i recensioner på att man sällan ser barnspel som har lika häftig grafik som de vuxna storspelen.
Och det händer oftast när det handlar om framstressade licensspel, baserade på de senaste animerade storfilmerna. 
Men när jag spelar med min son, den äldsta Mariobrorsan, så märker jag att grafiken sällan är särskilt viktigt.

Pokémon-kort är den stora flugan (igen) på Mariobrorsans skola och han har verkligen gått ”all in” för allt från tv-serien till att dregla över You Tube-klipp där vuxna människor öppnar förpackning efter förpackning med kort.
Eftersom jag tycker att korten känns tämligen meningslösa, i alla fall om man inte lär sig spelet de är till för, så har jag visat upp några Pokémon-spel för honom.
Även om Mariobrorsan gärna spelar ”Pokémon Y” så är det mycket som är svårt att förstå i och med att spelet är på engelska, så jag kom att tänka på att ”Pokémon Rumble U” skulle kunna passa honom.
Det är ett snyggt, men ganska enkelt spel där du spelar den ena efter den andra arenastriden med små stiliserade leksaks-Pokémons. Det har enkla kontroller, ett rakt upplägg och du samlar lätt på dig hundratals Pokémon som du kan stoltsera med i spelets galleri.
Han gillade det, men eftersom det är ganska kort så var det snart avklarat.
Då kom jag att tänka på ”Pokémon Snap”, ett gammalt Nintendo 64-spel där du åker på fotosafari i Pokémon-monstrens värld för att samla bilder till Professor Oaks forskningslaboratorium.
Frågan var om han skulle kunna uppskatta den, med dagens ögon mätt, enkla och murriga grafiken? Sida vid sida med ”Super Mario 3D World” så ser spelet ganska risigt ut, även om det absolut har sin charm.
Oj så fel jag hade.
Han fullkomligt ä-l-s-k-a-d-e det. Jag med för den delen. Att glida fram längs en kantig, förutbestämd bana för att försöka klura ut hur man ska locka fram de skygga monstren – i sann Mattias Klum-anda – är hur roligt som helst. Jag kan tycka att spelet kanske blir lite enformigt, men för Mariobrorsan är det en stor seger att lyckas locka fram en Charmelion efter den 20:e resan runt samma bana.
Och jag kan avundas den där känslan. Samtidigt inser jag varför grafiken inte är lika viktig för honom. För till skillnad från valfritt trist filmlicensspel så bygger ”Pokémon Snap” på en originell och rolig idé.
Det är inte nödvändigtvis grafiken som ger den spännande känslan av att vara på Pokémon-safari, det är den egna fantasin som triggas igång av en spännande och rolig spelidé. Och att låta fantasin få fritt spelrum är mycket häftigare än all HD-grafik i världen. Grafiken är liksom bara grädden på moset, inte mer.
Jag lär fortsätta klaga på licensspel, men snarare på grund av bristen på fantasi än på halvdan grafik.

Jens Höglin