Etikettarkiv: Nintendofarsan

Yoshi’s Woolly World – roligt, lättillgängligt och svårt på samma gång

Om Splatoon, som släpptes nyligen, står för Nintendos nytänkande så är Yoshi’s Woolly betydligt mer traditionellt.
Men låt dig inte luras av den urgulliga grafiken och den till synes enkla utmaningen.
Om du vill så är det här en riktig utmaning, som ställer din nyfikenhet på prov.

Det har gått en månad sedan Nintendo släppte Splatoon, ett helt igenom nytänkande spel som vänder upp och ner och ut och in på shooter-genren. Nu släpps Yoshi’s Woolly World, som kan sägas vara på den andra ändan av Nintendo-skalan – ett traditionellt tvådimensionellt plattformsspel som definitivt blickar bakåt mot klassikern Yoshi’s Island.

Som i många av Yoshi- och även Kirby-spelen så använder man sig av en grafisk gimmick. Här är hela den färgglada världen gjord av färgsprakande garn, tyger och knappar. Om du spelat Kirby’s Epic Yarn så vet du precis vad det handlar om.

Yoshis-Wooly-World-2

Du hoppar fram genom mjuka textilvärldar i jakt på dolda magiska garnnystan, blommor och hjärtan, för att stoppa den onde (men ändå oförarglige) Kamek. Och det är klassiskt plattformshoppande av Mario-snitt, men med Yoshis välbekanta tungsnärtningar, flutter-hoppande och baby-ljud.

Om man har bråttom och bara spelar på är det också ett ganska enkelt spel, åtminstone till en början. Banorna avverkas på cirka fem minuter styck och bossarna gör du upp med utan någon större utmaning. Men då missar du spelets charm, för Yoshi’s Woolly World ska avnjutas långsamt och metodiskt. För under ytan finns mängder och åter mängder av hemligheter, som låser upp nya Yoshi-figurer och till sist de fruktade S-banorna (står det månne för supersvåra?).

Det gäller alltså att nagelfara varje skrymsle och vrå om du ska hitta alla stämplar, garnnystan och blommor som ligger dolda bakom tyglappar och brodyrer. Och med tanke på att du inte kämpar mot klockan så har du tid på dig, men det är definitivt ingen lätt match.

yoshis-woolly-world1

Att spela med en kompis, i mitt fall Äldsta Mariobrorsan, är också riktigt kul. Spelet är som gjort för att gå på upptäcksfärd tillsammans med någon och med tanke på att du kan svälja din medspelare och kasta hen som ett garnnystan så kan du lättare nå de svåråtkomliga föremålen. Även om jag till stor del spelat på egen hand så är de där stunderna med sonen vid min sida vansinnigt mysiga.

Även om bandesignen känns väldigt klassisk så njuter jag av varje sekund i de klurigt konstruerade världarna, som ofta har ett tema – till exempel kakor eller Egypten. Och grafiken man bjuder på är helt bedårande vacker.

Det finns också stöd för Amiibo-figurer och man blir onekligen full i skratt när man placerar en Mario-figur och får se en Mario-fierad Yoshi, komplett med mustasch och snickarbyxor.

För diamanter, som är spelets valuta, kan du dessutom köpa uppgraderingar, som till exempel gör dig osårbar mot eld, eller låter dig ta hjälp av den förtjusande hunden Poochy.

yoshis-woolly-world

Det kan vara lätt att avfärda Yoshi’s Woolly World som ett enklare plattformsspel för barn, men då har man bara skrapat på ytan av vad spelet har att erbjuda. Visst, det är enkelt att koma in i och det finns till och med ett superenkelt läge för de yngsta, men det är ett spel att växa med. Tittar man lite närmare och dras in i spelets myriader av dolda hemligheter så blir spelet en rejäl utmaning, till och med för de mest hårdhudade proffsen. och man ska nog vara ganska hårdhudad om man inte charmas av den här härliga plattformspärlan. Den bjuder kanske inte på kärlek vid första ögonkastet för veteranerna, men suger in spelaren i jakten på att hitta alla hemligheter. Perfekt för sköna och avkopplande sommarkvällar, helt enkelt.

Splatoon – en nyskapande och färgstark blivande klassiker för alla åldrar

Det hör inte direkt till vanligheterna att Nintendo introducerar nya figurer.
Och det hör inte heller till vanligheterna att man kastar sig in i shooter-genren.
Men när man gör det så gör man det naturligtvis på Nintendos vis – med en stor dos av innovationer och massor av spelglädje.

Det kändes som att hela världen hajade till när Nintendo premiärvisade Splatoon under E3-mässan 2014. En tredjepersonsskjutare skapad för multiplayerspel online och inte en klassisk Nintendokaraktär i sikte. Istället fick vi stifta en första bekantskap med Inklings, en slags bläckfiskvarelser som kunde anta mänsklig form och vars främsta nöje var att ställa upp i gängkrig där man skjuter färg på varandra. Filmklippen och spelsekvenserna från spelet startade en hype som kulminerar fredagen den 29 maj, då spelet släpps i butik.

Splatoon kan egentligen sägas vara två spel. Det ena är onlinespelet, där spelare världen över drabbar samman i Turf Wars eller rankade strider. Det andra är spelets storyläge, där din Inkling jagar en slags elektriska fiskar som används till att lysa upp bläckfiskvarelsernas, synnerligen Japan-inspirerade, hemstad.

I storyläget spelar du igenom banor där du kämpar mot Octolings och belönas med en ny Zap-fisk i slutet av varje nivå. Dessa används sedan för att låsa upp varje nivås Boss-kittel (banor och bossar nås via stora tekannor). När bossen är avklarad låser du upp passagen till nästa värld.

Splatoon boss

I det här läget känns spelet ungefär som ett Super Mario Galaxy med vapen (om än ganska familjevänliga sådana). Du tvingas tackla olika fiender och plattforms-element på sedvanligt Nintendo-vis och samtidigt lär du dig grunderna och de olika funktionerna i spelet, naturligtvis med siktet ställt på onlineläget.

Din Inkling kan inte bara skjuta bläck, hen kan också simma i det för att ta sig fram snabbare eller gömma sig för fiender. Vi får också stifta bekantskap med hela den skruvade vapenarsenalen under äventyrets gång, vilket är ett stort nöje.

Spelandet är omväxlande och blandar inslag av plattformshoppande och klurigt pusslande, men även den typ av arenabaserade eld-, förlåt, färgstrider som utgör onlineläget. Vi får också ta itu med riktigt härliga bossfajter, som för tankarna till både Mario- och Zelda-serierna.

Hade spelet enbart bestått av enspelarläget så hade man blivit lite besviken. Inte på grund utav att det är dåligt, tvärtom, utan för att det är kort. Efter ungefär fem timmar står jag inför den rejält kniviga slutbossen och kan inte annat än längta efter mer.

Då är det tur att spelets egentliga huvudnummer är onlineläget.

splatoon4

Onlineläget är uppdelat i två sektioner: vanliga strider och rankade strider. Den förstnämnda varianten är så kallade Turf Wars, där två lag, om fyra spelare vardera, ska måla så mycket av arenan som möjligt innan speltiden är slut. Trots att det går ut på att måla omgivningarna i sin färg så utesluter det inte att du kan peppra dina motståndare och tvinga dem att börja om från arenans startpunkt. Det ger inga direkta poäng, men sätter käpparna i hjulen för motståndarna.

Såväl vapenarsenalen som banorna är gjorda för att vara balanserade och rättvisa. Även om man ofta känner att ett visst vapen verkar bättre än det man har själv, för tillfället, så märker man vid ett byte att det speciella vapnet är sårbart för attacker från ett annat. Överlag känns spelet väldigt välbalanserat, vilket gör att du sällan kan skylla på utrustningen, det är dina skills det hänger på, punkt slut. Samtidigt så är spelet enkelt att plocka upp och börja spela.

Kontrollerna känns otroligt välgjord. Du använder en knapp för att bli bläckfisk och simma i bläck (det går även att simma uppför väggar), en vardera för att skjuta ditt primära eller sekundära vapen och spakarna för att styra och rotera kameran. Dessutom används Gamepadens gyro för att finjustera siktet och vända blicken åt olika håll.

Splatoon1

Gyrokontrollerna känns ovana till en början, men känns helt oumbärliga efter bara någon timme. Det är så här man drömde om att rörelsekänsliga kontroller skulle fungera under Wii-eran – helt klockrent!

Spelet bjuder också på närmast oändliga möjligheter att skräddarsy din spelares utrustning. Vapenarsenalen ganska statisk, men byggs ut allteftersom du tjänar pengar, eller klarar uppdrag i enspelarläget (det ger ritningar till vapenaffärens ägare).

Här spelare också Inklingarnas streetmode-inspirerade kläder en roll, förutom att se vansinnigt coola ut. Varje plagg ger dig olika uppgraderingar av egenskaper och det finns i det närmaste oändliga möjligheter att skapa den optimala karaktären för din spel- och klädstil.

Spelet bjuder också på ett läge där två spelare kan göra upp med varandra i en arena. Då gäller det att skjuta sönder flest ballonger innan tiden tar slut. Som en utjämnande funktion så är vissa ballonger värda dubbla poäng, så den som halkar efter har möjlighet att komma ikapp. Tvåspelarläget är däremot den minst upphetsande varianten av spelet. Dels på grund av att arenorna är för stora för två kombattanter, dels för att den som har Gamepaden har en fördel i att kontrollen är mycket snabbare och smidigare att hantera. Även här har man tänkt på det, då man kan skifta kontroller men använda samma karaktärer.

Splatoon5

Splatoon bjuder på en otroligt skön karaktärsdesign och väldesignade banor. Måhända har spelet inte riktigt samma polish som Super Mario 3D World eller Mario Kart 8, men det vägs upp av figurernas störtsköna attityd och de härliga färgeffekterna. Jag gillar också att tjejerna och killarna är lika tuffa och förvånas över att min son väljer tjej-inklingen, för att hon har coolare hår, så här finns en skön genus-bonus, upplever jag.

I mitt tycke är Splatoon en fantastisk spelupplevelse. Det är en klar utmanare till Mario Kart 8 och Super Smash Bros som multiplayerspel och jag skulle nog säga att det här är den bästa nya spelserien sedan Metroid Prime. Visst, det finns ganska få banor i dagsläget, men Nintendo har redan lovat mer av det mesta i gratisuppdateringar och jag är långt ifrån trött på banorna som ingår efter närmare tre veckors idogt spelande. Banorna är så pass välbalanserade att man inte tänker på dem. Det är de fartfyllda striderna som är i fokus och jag lovar att den ena matchen inte är den andra lik.

Splatoon boss 2

Vissa förhandsartiklar har klagat på bristen på voice chat, men jag tycker att det är bra att man inte lagt in den. Det här är ett spel för alla åldrar (från 7 år) och med tanke på att tongångarna online kan vara ganska hätska så tycker jag Nintendo valt rätt. Måhända kunde spelets kortkommando-kommentarer varit fler, men för min smak fungerar det fint.

Jag och min son är fullständigt förälskade i Splatoon, både i single- och multiplayer. Hela idén känns som ett fräscht grepp i en genre jag annars inte har mycket till övers för. Dessutom känns Inklingarna som att de har potential att bli fan-favoriter hos en helt ny generation Nintendo-fans. Jag tycker att Splatoon har alla chanser att bli en klassiker och skulle inte bli förvånad om Inklingarna, inom en snar framtid, skulle kunna utmana Mario eller Pokémon i popularitet. Nintendo är verkligen något stort på spåren. Och med kommande uppdateringar och innehåll lär det bara bli bättre och bättre. Var det någon som sa att Zelda är försenat till nästa år? Just nu bryr jag mig inte om det.

Recension: Vansinnigt spännande strategisk action i Code Name S.T.E.A.M.

Det är alltid lite extra spännande när Nintendo släpper spel med helt nya karaktärer. Och den här månaden ser två nya spelserier dagens ljus. Lite senare i maj släpps hett efterlängtade pantball-skjutaren Splatoon men först är det dags för strategispelet Code Name S.T.E.A.M., utvecklat av Fire Emblem- och Advance Wars-skaparna Intelligent Systems.

Som gammal serietidningsfantast känner man sig hemma redan i förtexterna. I inledning får vi se en ung grabb läsa en serietidning, som plötsligt får liv framför våra ögon. Vi förs med fantasins hjälp till det brittiska imperiet i den viktorianska eran, men i en alternativ tidslinje där högteknologiska maskiner drivs av ånga. Soldater förbereder sig för ett av drottningens framträdande då Jorden plötsligt invaderas av aliens, som tar sikte på rikets dam. Bara att kavla upp ärmarna och ge sig ut i fält, för att rädda planeten.

codename_steam-620x400

Du dras snart in i ett större sammanhang där den amerikanske presidenten Abraham Lincoln är livs levande och dessutom ledare för en slags underrättelseorganisation, vars syfte är att skydda världen mot just utomjordiska invasioner.

Och som om inte Abraham Lincoln vore udda nog så utökas snart teamet av valda delar av karaktärsgalleriet från litterära klassiker som Mark Twains Tom Sawyer och figurer från Trollkarlen från Oz.

Precis som andra Intelligent Systems-spel så handlar det om turordningsbaserad strategi. Här har man däremot inte den där brädspelskänslan utan visar upp stridigheterna ur tredjepersonsvy, vilket gör att du inte har strategisk överblick över händelsernas centrum. Det här gör att dina karaktärer blir dina ögon och öron, för att undvika bakhåll och fällor.

codename_steam

Och för att ytterligare krydda den här cocktailen så drivs dina soldaters rustningar av ånga. Mängden ånga styr hur många förflyttningar eller anfall du kan göra. Och när den tar slut så måste du invänta nästa runda, ibland helt oskyddad.

Det finns dock en möjlighet att spara ånga och avsluta rundan. Då kan du göra en försvarsattack om en fiende skulle dyka upp i ditt synfält. Det gäller alltså att hela tiden välja rätt taktik – satsa allt på en riktig frontalattack, eller ligga lågt och invänta en eventuell fiende.

Att hela tiden göra dessa avvägningar skapar en tät och spännande stämning som jag fastnar fullkomligt i.

Och när det intrikata strategiupplägget toppas med riktigt snygg serietidningsgrafik, á la Jack Kirbys gamla serier, och corny b-filmsstory, ja då blir jag helt såld.

code-name-steam-1

Code Name S.T.E.A.M. är ingen lättuggad historia. Jag tvingas ofta starta om uppdragen för att jag valt helt fel strategi, men det är också det som gör spelet till en riktig nagelbitare. Risken är at yngre spelare tappar sugen på grund av det kniviga motståndet, eller så blir de liksom jag väldigt taggade. Man ska dock ha klart för sig att det handlar om en rejäl utmaning.

Jag tycker absolut att Intelligent Systems har ”gjort det igen”. Code Name S.T.E.A.M. är ett originellt, roligt och framför allt väldigt spännande spel. De visar återigen att de är mästare på att skapa suveräna plattformsspel, men bjuder samtidigt på en förnyelse med den originella och humoristiska inramningen.

codename-steam-2

Det finns bara en liten anmärkning och det är att fiendens rundor tar väldigt lång tid. Det ska tydligen vara fixat till releasen, även om jag inte lyckats få ner uppdateringen på grund av något mystiskt fel.

Hursomhelst så är Code Name S.T.E.A.M. en riktigt övertygande debut för den här nya spelserien och jag rekommenderar fans av Fire Emblem och Advance Wars att ta en närmare titt på den här pärlan.

Recension: Majora’s Mask – ett mästerverk som skiner ännu starkare idag

The Legend of Zelda: Majora’s Mask var en udda fågel i The Legend of Zelda-serien.
Med sina invecklade tidsresor och det faktum att det utspelade sig i en annan värld så bröt spelet mot den vedertagna Zelda-formeln.
När spelet nu är tillbaka i nyversion till Nintendo 3DS lyckas det här 15 år gamla mästerverket skina ännu starkare än då det begav sig.

New Nintendo 3DS är äntligen här (den 13 februari) och för att lansera underverket laddar Nintendo de stora kanonerna och återlanserar Nintendo 64-klassikern The Legend of Zelda: Majora’s Mask i 3D-version, vilket fansen väntat och hoppats på sedan nyversionen av Ocarina of Time till 3DS för några år sedan.

För mig personligen är spelet aningen förbisett. Anledningen är att jag, då det släpptes, blev smått besviken på spelets annorlunda upplägg. Och att följa upp en klassiker som Ocarina of Time är inte lätt.

Med tiden kan däremot perspektivet förändras. När jag idag sparkar igång Majora’s Mask har många spel i serien passerat revy och jag ser på det med nya ögon.

3DS_majoras_mask

Om du inte känner till historien så är det här en direkt uppföljare till OoT, där Link lämnar Prinsessan Zelda för att bege sig på nya äventyr. När historien tar sin början blir Link överfallen av Skull Kid (som vi känner igen från Lost Woods i Ocarina of Time), som förklätt sig i en mystisk mask. Han blir bestulen på sin häst och sin magiska ocarina och som om inte det vore nog förvandlas han till en Deku scrub när han tar upp jakten på tjuven.

Link följer spåren efter sin plågoande och hamnar i Clock Town, i parallellvärlden Termina, som står inför en stor naturkatastrof. Den ondskefullt grinande månen är nämligen på väg att krascha in i staden om bara tre dagar. Nu gäller det inte bara att rädda världen, utan Link måste även försöka bli sitt vanliga jag och hitta sin häst och sin magiska ocarina.

3DS_Majora3D_2

Det som är udda med Majora’s Mask är att hela spelet utspelar sig under tre dagar. Link måste träffa rätt personer och utföra uppdrag vid exakt rätt tidpunkt. Låter det som en omöjlig uppgift? Kanske inte, om man kan resa i tiden…

Utan att avslöja för mycket för er som inte spelat Majora’s Mask tidigare så handlar spelet till stor del om tidsresor, fram och tillbaka. Och om masker. För i takt med att historien vecklar ut sig så hittar du fler och fler masker, som ger dig olika förmågor eller låter dig förvandlas till en mängd olika varelser.

Man skulle kunna jämföra spelet med filmen Måndag Hela Veckan (Groundhog Day). Du spelar samma dag, om och om igen, och lär dig innevånarnas hemligheter och problem för att bit för bit kunna ställa allt till rätta.

3DS_Majora3D

 

Det är alltså ett spel som bryter rätt rejält med den klassiska  Zelda-formen, även om vi naturligtvis får lösa pussel i tempel och möta häftiga bossar. Och som sagt när spelet släpptes hade jag svårt att smälta det. Idag däremot, med ett annat perspektiv till storebror Ocarina of Time, lyckas det här 15 år gamla spelet däremot kännas som en fräsch fläkt, vilket är en bedrift i sig. Upplägget är både tankeväckande och suggestivt och Nintendo har också gjort vissa förenklingar av upplägget, till exempel att du nu kan spara på fler ställen.

Även om spelet också fungerar att spela på en vanlig 3DS så drar det nytta av New 3DS fördelar, till exempel att kunna styra kameran med den nya högra tumknappen (eller med Circle Pad Pro om du har en sån till din 3DS). Men det är främst den nya konsolens förbättrade 3D-skärm som verkligen får spelet att skina. Djupkänslan skapar en enorm närvaro och när man nu slipper få ont i ögonen av den snäva betraktningsvinkeln låter jag 3D:n vara påslagen utan problem.

3DS_majorasmask-preview-04

 

Grafiskt sett är spelet underbart vackert. Karaktärsmodellerna och delar av världen har fått nya texturer som gör att spelet totalt överglänser originalet till Nintendo 64. Jag har inte gjort någon kastjämförelse, men Majora’s Mask är så snyggt att det känns snäppet vassare än nyversionen av Ocarina of Time.

Man kan lugnt säga att 3DS-utgåvan är den definitiva versionen av den här klassikern. Det är snyggare och mindre frustrerande, på grund av Nintendos små finputsningar, och jag faller verkligen pladask för spelet, på ett sätt jag inte gjorde då det släpptes första gången.

Tidsresorna och det speciella tänket de för med sig gör att det här är en mycket svårslagen spelupplevelse. Majora’s Mask känns aningen mer kusligt än Ocarina of Time, musiken är väldigt speciell och håren reser sig varje gång Link gör något av sina olika förvandlingsnummer. Men framförallt bjuder det på en sån där fantastisk myllrande sagovärld och historia som bara är möjlig när Nintendos utvecklare är i farten.

En magisk spelupplevelse som du bara inte får missa. Kort sagt, en klassiker som nu är ännu bättre.

Nintendofarsan fyller ett år!

Jag visste att det var på G, men hade glömt att kolla när jag postade mina första texter på Nintendofarsan. Det visade sig att bloggen fyller ett år idag (den 25 januari)!

Jag startade bloggen som ett hobbyprojekt under min föräldraledighet med yngsta Mariobrorsan. Att skriva för sajten blev min avkoppling då lillen sov lunch, sen har det fortsatt av bara farten (nu skriver jag oftast då jag väntar på att min äldsta son ska somna och jag sitter i kontoret utanför hans rum :-).

Något större firande blir det inte tal om, men jag sitter och blickar tillbaka på ett roligt år där besökarantalet stigit allt eftersom, från några hundra i början till tusentals besökare varje månad, vilket naturligtvis känns jättekul.

Och för mig, som startade min spelskribentkarriär i gammel-media så har det varit otroligt intressant att se vilka texter som fungerar och inte och hur man skriver och marknadsför sig online. Det har varit otroligt lärorikt och spännande.

Jo, förresten, det blir faktiskt lite firande á la Nintendofarsan. Jag ska lägga mig i soffan och fortsätta spela Majors Mask 3D och Monster Hunter 4 Ultimate, som jag naturligtvis kommer att recensera så fort  recensionsembargot lyfts.

Avslutningsvis så vill jag tacka er läsare, som ramlar in här och läser mina texter och naturligtvis Nintendodistributören Bergsala och Nintendo, som förser sajten med recensionsspel och nyheter.

Allt gott!

Jens (Nintendofarsan)

 

God Jul önskar Nintendofarsan!

Julafton kom tidigt hemma hos Nintendofarsan. Idag landade nämligen Captain Toad Treasure Trakters i brevlådan – årets sista recensionsspel under Nintendofarsans första år i etern. Jag och äldsta Mariobrorsan har spelat större delen av kvällen och utan att avslöja för mycket (det kommer så klart en recension av spelet inom kort) så lär ni läsare knappast bli missnöjda.
Med detta så vill jag passa på att önska alla er, tusentals läsare, som tittat in här under året en riktigt God Jul! Det här året, som ju inte riktigt är slut, har varit jätteroligt och med tanke på vilka spel som kommer under nästa år så gissar jag att det kommer att bli ett, om möjligt, ännu bättre Nintendoår. Nu ska jag slå in de sista paketen. Och visst, det blir en spelklapp till äldsta Mariobrorsan. Inte ett Nintendospel, men väl det senaste Sk******rs-spelet till Wii U.

Pokémon Alpha Sapphire – en underbar uppdatering av en klassiker

Pokémon X & Y blåste nytt liv i Pokémon-serien, med Mega-utvecklingar och äkta 3D-grafik.
Nu är omgjorda klassikerna Alpha Sapphire och Omega Ruby här och lånar nyheterna från fjolårets spel.
Naturligtvis är det inget Pokémon-fans vill missa.

Det ska sägas att jag egentligen inte är någon Pokémon-fantast. Jag var för gammal att fastna för serien då de första spelen kom ut och avfärdade serien länge som något för de yngsta, vilket naturligtvis inte var sant.

Jag har under årens lopp spelat flera spel i serien och insett att det är en rollspelsserie som är helt i klass med många av genrens storverk, trots att det vid första anblicken känns som ett ganska enkelt RPG.

pokemon alpha

 

 

 

 
Jag har däremot ofta kritiserat spelen för att vara för lika varandra, men i och med X & Y fick jag en nytändning, med den uppdaterade grafikmotorn i 3D och nyheter som Mega Evolution och annat.

X & Y har definitivt snurrat längre än alla andra Pokémon-spel hemma hos mig, givetvis påhejad av den äldsta sonen, som köpt Pokémon-konceptet med hull och hår, med tecknade filmer, samlarkort och allt vad det innebär.

Därför tar jag emot klassikerna Ruby och Sapphire (jag har testat den senare) med öppna armar, trots att jag har lite kvar på föregångaren.

Faktum är att jag upplever Omega Ruby och Alpha Sapphire som ännu snyggare, tror det har något med färgsättningen att göra.
Precis som vanligt uppmanas du i spelets början att välja en Pokémon och bege dig ut i världen, denna gång Hoenn-regionen, för att utmana regionens gymledare, precis som det ska vara, och här är det din egen pappa som står sist i kön att utmanas.

pokemon-omega-ruby-alpha-sapphire-main-characters

Vad gäller spelupplägget bjuds vi inte på några jättestora nyheter. Det mesta känns igen från i fjol. Däremot återvänder inslaget med hemliga baser och du kan numera göra Mega-utvecklingar och utveckla vissa varelser bakåt till sin primala form. Dessutom får vi se några helt nya Pokémon som inte fanns med i originalet.

Och precis som i fjol så kan man numera träna sina Pokémon på virtuellt husdjurs-vis och du kan även klä ut Pikachu i ett antal bedårande (och knäppa) utstyrslar. Roligt!

pokemon alpha2

 

 

 

 

Jag gissar att de flesta Pokémon-fans som spelat Sapphire och Ruby ändå vill uppleva det här äventyret i ny kostym. Det är ett äventyr som är vansinnigt snyggt, omfattande och roligt. Jag upplever också att man putsat storyn en aning och gjort den ännu bättre.

Och för den som inte var med när de ursprungliga versionerna släpptes så är spelet naturligtvis ett måste, för det känns definitivt inte som en dammig återutgivning utan som ett nytt spel.
Alpha Sapphire och Omega Ruby bjuder däremot inte på samma omvälvande känsla av att förnya serien, som X & Y, men det är definitivt ett värdigt komplement om du spelat ut fjolårets Pokémon-spel. Som vanligt så är det en karamell som kommer att räcka väldigt länge, för det finns så många saker att upptäcka i den vidsträckta världen och det är naturligtvis ett av de främsta kännetecknen för ett riktigt bra rollspel.

Här är en helt underbar animétrailer för spelet, som man bör se. Man ska däremot ha klart för sig att detta inte är spelets grafik utan en trailer animerad av teamet bakom tv-serien.