Etikettarkiv: Recension

Recension: Super Mario Maker är Wii U-formatets kronjuvel

Super Mario Maker kan vara en av de mest självklara spelidéerna någonsin.
Att få bygga sina egna banor i klassiska Mario-miljöer har varit en dröm för generationer av Nintendo-fans.
Nu är drömmen sann och Nintendofarasan har hårdtestat spelet för att se om det håller måttet.

Jag tror att en av Nintendos största utmaningar ligger i att möta Minecraft-generationens spelare, med upplevelser som inte bara är roliga som spel, utan även som kreativt verktyg. Ta min son och hans kompisar, till exempel. De älskar Nintendos spel, men skulle man fråga vad som är nummer ett så är det tveklöst Minecraft, där mixen mellan spelande och skapande är totalt oslagbar i deras värld. Vem behöver Lego när det finns Minecraft, liksom.

Därför kände jag ”yes!” när Nintendo avslöjade att Super Mario Maker var under utveckling. Man förstod redan i den första trailern hur och att det skulle fungera, för det såg precis ut så som man drömt att det skulle se ut.

SuperMarioMaker

Jag har testat ett antal ”gör det själv”-spel vid det här laget. Titlar som Little Big Planet till Playstation, Wario Ware DiY och flera andra har varit ambitiösa skapelser, med närmast gränslösa möjligheter. Men de har också dragits med otroligt jobbiga inlärningskurvor. De båda redan nämnda titlarna fick mig att tappa sugen ganska snabbt. De var för krångliga, med mängder av regler och en uppsjö föremål, som dessutom måste låsas upp i tradiga singleplayer-kampanjer. Därför hade jag en del farhågor inför Super Mario Maker. Som tur är så grusar Nintendo alla tvivel på en gång.

Om du ser en trailer av spelet, och det finns många, så ser du precis vad du får. Så enkelt är det. Du bläddrar bland föremål, fiender, ljudeffekter och byggstenar i ett menysystem som vem som helst förstår på två sekunder. Sen är det bara att börja rita banor, placera ut hinder och fiender eller vara kreativ i största allmänhet.

Jag har verkligen letat efter brister i byggsystemet, men det är helt vattentätt och dessutom perfekt anpassat för Wii U som platform. Att bygga banor bjuder inga som helst hinder. Det är bara att låta kreativiteten flöda. Att bygga banor av Nintendo-klass är naturligtvis inte det lättaste, men med tiden lär man sig att de roligaste skapelserna är de som bygger på enkla idéer som genomförs fullt ut, under en hel nivå.

super mm supermb

Den enda frustration jag kände i början är att man inte får tillgång till hela verktygslådan på en gång. Det tar nämligen nio dagar innan du har fått alla spelets ”byggklossar” och spelteman (Super Mario Bros, Super Mario Bros 3, Super Mario World och New Super Mario Bros).

Å andra sidan förstår jag varför man valt att låsa upp spelet en bit i taget. Det är för att du (och kanske särskilt de yngre spelarna) i lugn och ro ska lära dig behärska alla finesser.

Som spelmakare är det särskilt roligt att bryta mot klassiskt vedertagna Mario-regler. Du kan kombinera flera föremål, för att skapa nya varelser eller egenskaper hos rekvisitan, vilket vi redan sett kreativa prov på i mängder av YouTube-filmer.

super mm courseworld

Utöver själva byggandet finns olika utmaningar, till exempel att klara Nintendo-skapade nivåer med ett visst antal liv eller en liknande variant där du spelar igenom uppladdade banor av andra spelare. Du kan också lägga upp dina egna världar i sekvenser om fyra banor, precis som i Super Mario-spelen.

Och naturligtvis kan du fritt botanisera bland andras skapelser online.

Här blir det naturligtvis en salig blandning av högt och lågt. Riktigt usla skapelser till hårresande svåra experimentbanor. Och naturligtvis kan du betygsätta eller bli betygsatt och klättra i onlinerankingen över mest populära skapare.

Om spelet har någon svag punkt så är det kanske att det, i alla fall i dagsläget med få spelare online, är roligare att skapa banor än att spela andras. Däremot pågår ständiga utmaningar mellan mig och min son om vem som kan klara den andres banor och det är vansinnigt roligt. Jag kanske försöker hålla mig mer traditionell i min level-design, medan åttaåringen går fullständigt bananas i spelscener som definitivt inte liknar något jag sett i ett annat Mario-spel.

super mm smb3

Sammanfattningsvis kan jag säga att Super Mario Maker inte gör mig besviken på något sätt, utan levererar på punkt efter punkt efter punkt. Det är också ett spel som utnyttjar Wii U:s design på ett sätt som få andra spel lyckas med. Det här spelet är den här konsolgenerationens svar på Wii Sports. Ett spel som just nu enbart kan upplevas på en Nintendo-konsol. Jag kan inte släppa tanken på hur det skulle ha kunnat se ut om det här spelet hade släppts som lanseringsspel till Wii U. Då skulle balansen i ”konsolkriget” definitivt ha kunnat se annorlunda ut.

Super Mario Maker är definitivt Wii U-erans kronjuvel, då den utnyttjar hårdvaran på bästa sätt och ger en helt unik upplevelse. Det är också en spel- och experimentverkstad som är så självklar att plocka upp och njuta av att man bara sitter och fån-ler. Om du hittat till Nintendo-farsan för att läsa den här recensionen så är du antagligen ett stort Nintendo-fan och då gör du bäst i att inte missa det här mästerverket. Och du, av min sons reaktioner att döma så kan Steve och Minecraft darra på manschetten då veteranen Mario visar att gammal är äldst.

Annonser

Ingen Devil´s Third-recension på Nintendofarsan

Några av Nintendofarsans äldre läsare går kanske och väntar på en recension av Valhalla Games Devil’s Third. Jag måste göra er besvikna. Jag kommer inte att recensera spelet, då det strider lite mot min inriktning att Nintendofarsan ska vara en sajt för alla åldrar. Devil’s Third är ett extremt våldsamt spel, vi som spelat Ninja Gaiden-spelen vet hur det brukar se ut när Tonobu Itagaki brukar gå loss med sitt team. Och det är inget jag vill locka de yngre läsarna att spela. Jag avböjde därför mitt recensionsexemplar av spelet, även fast jag naturligtvis var nyfiken. Sorry, om några blir besvikna!

Yoshi’s Woolly World – roligt, lättillgängligt och svårt på samma gång

Om Splatoon, som släpptes nyligen, står för Nintendos nytänkande så är Yoshi’s Woolly betydligt mer traditionellt.
Men låt dig inte luras av den urgulliga grafiken och den till synes enkla utmaningen.
Om du vill så är det här en riktig utmaning, som ställer din nyfikenhet på prov.

Det har gått en månad sedan Nintendo släppte Splatoon, ett helt igenom nytänkande spel som vänder upp och ner och ut och in på shooter-genren. Nu släpps Yoshi’s Woolly World, som kan sägas vara på den andra ändan av Nintendo-skalan – ett traditionellt tvådimensionellt plattformsspel som definitivt blickar bakåt mot klassikern Yoshi’s Island.

Som i många av Yoshi- och även Kirby-spelen så använder man sig av en grafisk gimmick. Här är hela den färgglada världen gjord av färgsprakande garn, tyger och knappar. Om du spelat Kirby’s Epic Yarn så vet du precis vad det handlar om.

Yoshis-Wooly-World-2

Du hoppar fram genom mjuka textilvärldar i jakt på dolda magiska garnnystan, blommor och hjärtan, för att stoppa den onde (men ändå oförarglige) Kamek. Och det är klassiskt plattformshoppande av Mario-snitt, men med Yoshis välbekanta tungsnärtningar, flutter-hoppande och baby-ljud.

Om man har bråttom och bara spelar på är det också ett ganska enkelt spel, åtminstone till en början. Banorna avverkas på cirka fem minuter styck och bossarna gör du upp med utan någon större utmaning. Men då missar du spelets charm, för Yoshi’s Woolly World ska avnjutas långsamt och metodiskt. För under ytan finns mängder och åter mängder av hemligheter, som låser upp nya Yoshi-figurer och till sist de fruktade S-banorna (står det månne för supersvåra?).

Det gäller alltså att nagelfara varje skrymsle och vrå om du ska hitta alla stämplar, garnnystan och blommor som ligger dolda bakom tyglappar och brodyrer. Och med tanke på att du inte kämpar mot klockan så har du tid på dig, men det är definitivt ingen lätt match.

yoshis-woolly-world1

Att spela med en kompis, i mitt fall Äldsta Mariobrorsan, är också riktigt kul. Spelet är som gjort för att gå på upptäcksfärd tillsammans med någon och med tanke på att du kan svälja din medspelare och kasta hen som ett garnnystan så kan du lättare nå de svåråtkomliga föremålen. Även om jag till stor del spelat på egen hand så är de där stunderna med sonen vid min sida vansinnigt mysiga.

Även om bandesignen känns väldigt klassisk så njuter jag av varje sekund i de klurigt konstruerade världarna, som ofta har ett tema – till exempel kakor eller Egypten. Och grafiken man bjuder på är helt bedårande vacker.

Det finns också stöd för Amiibo-figurer och man blir onekligen full i skratt när man placerar en Mario-figur och får se en Mario-fierad Yoshi, komplett med mustasch och snickarbyxor.

För diamanter, som är spelets valuta, kan du dessutom köpa uppgraderingar, som till exempel gör dig osårbar mot eld, eller låter dig ta hjälp av den förtjusande hunden Poochy.

yoshis-woolly-world

Det kan vara lätt att avfärda Yoshi’s Woolly World som ett enklare plattformsspel för barn, men då har man bara skrapat på ytan av vad spelet har att erbjuda. Visst, det är enkelt att koma in i och det finns till och med ett superenkelt läge för de yngsta, men det är ett spel att växa med. Tittar man lite närmare och dras in i spelets myriader av dolda hemligheter så blir spelet en rejäl utmaning, till och med för de mest hårdhudade proffsen. och man ska nog vara ganska hårdhudad om man inte charmas av den här härliga plattformspärlan. Den bjuder kanske inte på kärlek vid första ögonkastet för veteranerna, men suger in spelaren i jakten på att hitta alla hemligheter. Perfekt för sköna och avkopplande sommarkvällar, helt enkelt.

Splatoon – en nyskapande och färgstark blivande klassiker för alla åldrar

Det hör inte direkt till vanligheterna att Nintendo introducerar nya figurer.
Och det hör inte heller till vanligheterna att man kastar sig in i shooter-genren.
Men när man gör det så gör man det naturligtvis på Nintendos vis – med en stor dos av innovationer och massor av spelglädje.

Det kändes som att hela världen hajade till när Nintendo premiärvisade Splatoon under E3-mässan 2014. En tredjepersonsskjutare skapad för multiplayerspel online och inte en klassisk Nintendokaraktär i sikte. Istället fick vi stifta en första bekantskap med Inklings, en slags bläckfiskvarelser som kunde anta mänsklig form och vars främsta nöje var att ställa upp i gängkrig där man skjuter färg på varandra. Filmklippen och spelsekvenserna från spelet startade en hype som kulminerar fredagen den 29 maj, då spelet släpps i butik.

Splatoon kan egentligen sägas vara två spel. Det ena är onlinespelet, där spelare världen över drabbar samman i Turf Wars eller rankade strider. Det andra är spelets storyläge, där din Inkling jagar en slags elektriska fiskar som används till att lysa upp bläckfiskvarelsernas, synnerligen Japan-inspirerade, hemstad.

I storyläget spelar du igenom banor där du kämpar mot Octolings och belönas med en ny Zap-fisk i slutet av varje nivå. Dessa används sedan för att låsa upp varje nivås Boss-kittel (banor och bossar nås via stora tekannor). När bossen är avklarad låser du upp passagen till nästa värld.

Splatoon boss

I det här läget känns spelet ungefär som ett Super Mario Galaxy med vapen (om än ganska familjevänliga sådana). Du tvingas tackla olika fiender och plattforms-element på sedvanligt Nintendo-vis och samtidigt lär du dig grunderna och de olika funktionerna i spelet, naturligtvis med siktet ställt på onlineläget.

Din Inkling kan inte bara skjuta bläck, hen kan också simma i det för att ta sig fram snabbare eller gömma sig för fiender. Vi får också stifta bekantskap med hela den skruvade vapenarsenalen under äventyrets gång, vilket är ett stort nöje.

Spelandet är omväxlande och blandar inslag av plattformshoppande och klurigt pusslande, men även den typ av arenabaserade eld-, förlåt, färgstrider som utgör onlineläget. Vi får också ta itu med riktigt härliga bossfajter, som för tankarna till både Mario- och Zelda-serierna.

Hade spelet enbart bestått av enspelarläget så hade man blivit lite besviken. Inte på grund utav att det är dåligt, tvärtom, utan för att det är kort. Efter ungefär fem timmar står jag inför den rejält kniviga slutbossen och kan inte annat än längta efter mer.

Då är det tur att spelets egentliga huvudnummer är onlineläget.

splatoon4

Onlineläget är uppdelat i två sektioner: vanliga strider och rankade strider. Den förstnämnda varianten är så kallade Turf Wars, där två lag, om fyra spelare vardera, ska måla så mycket av arenan som möjligt innan speltiden är slut. Trots att det går ut på att måla omgivningarna i sin färg så utesluter det inte att du kan peppra dina motståndare och tvinga dem att börja om från arenans startpunkt. Det ger inga direkta poäng, men sätter käpparna i hjulen för motståndarna.

Såväl vapenarsenalen som banorna är gjorda för att vara balanserade och rättvisa. Även om man ofta känner att ett visst vapen verkar bättre än det man har själv, för tillfället, så märker man vid ett byte att det speciella vapnet är sårbart för attacker från ett annat. Överlag känns spelet väldigt välbalanserat, vilket gör att du sällan kan skylla på utrustningen, det är dina skills det hänger på, punkt slut. Samtidigt så är spelet enkelt att plocka upp och börja spela.

Kontrollerna känns otroligt välgjord. Du använder en knapp för att bli bläckfisk och simma i bläck (det går även att simma uppför väggar), en vardera för att skjuta ditt primära eller sekundära vapen och spakarna för att styra och rotera kameran. Dessutom används Gamepadens gyro för att finjustera siktet och vända blicken åt olika håll.

Splatoon1

Gyrokontrollerna känns ovana till en början, men känns helt oumbärliga efter bara någon timme. Det är så här man drömde om att rörelsekänsliga kontroller skulle fungera under Wii-eran – helt klockrent!

Spelet bjuder också på närmast oändliga möjligheter att skräddarsy din spelares utrustning. Vapenarsenalen ganska statisk, men byggs ut allteftersom du tjänar pengar, eller klarar uppdrag i enspelarläget (det ger ritningar till vapenaffärens ägare).

Här spelare också Inklingarnas streetmode-inspirerade kläder en roll, förutom att se vansinnigt coola ut. Varje plagg ger dig olika uppgraderingar av egenskaper och det finns i det närmaste oändliga möjligheter att skapa den optimala karaktären för din spel- och klädstil.

Spelet bjuder också på ett läge där två spelare kan göra upp med varandra i en arena. Då gäller det att skjuta sönder flest ballonger innan tiden tar slut. Som en utjämnande funktion så är vissa ballonger värda dubbla poäng, så den som halkar efter har möjlighet att komma ikapp. Tvåspelarläget är däremot den minst upphetsande varianten av spelet. Dels på grund av att arenorna är för stora för två kombattanter, dels för att den som har Gamepaden har en fördel i att kontrollen är mycket snabbare och smidigare att hantera. Även här har man tänkt på det, då man kan skifta kontroller men använda samma karaktärer.

Splatoon5

Splatoon bjuder på en otroligt skön karaktärsdesign och väldesignade banor. Måhända har spelet inte riktigt samma polish som Super Mario 3D World eller Mario Kart 8, men det vägs upp av figurernas störtsköna attityd och de härliga färgeffekterna. Jag gillar också att tjejerna och killarna är lika tuffa och förvånas över att min son väljer tjej-inklingen, för att hon har coolare hår, så här finns en skön genus-bonus, upplever jag.

I mitt tycke är Splatoon en fantastisk spelupplevelse. Det är en klar utmanare till Mario Kart 8 och Super Smash Bros som multiplayerspel och jag skulle nog säga att det här är den bästa nya spelserien sedan Metroid Prime. Visst, det finns ganska få banor i dagsläget, men Nintendo har redan lovat mer av det mesta i gratisuppdateringar och jag är långt ifrån trött på banorna som ingår efter närmare tre veckors idogt spelande. Banorna är så pass välbalanserade att man inte tänker på dem. Det är de fartfyllda striderna som är i fokus och jag lovar att den ena matchen inte är den andra lik.

Splatoon boss 2

Vissa förhandsartiklar har klagat på bristen på voice chat, men jag tycker att det är bra att man inte lagt in den. Det här är ett spel för alla åldrar (från 7 år) och med tanke på att tongångarna online kan vara ganska hätska så tycker jag Nintendo valt rätt. Måhända kunde spelets kortkommando-kommentarer varit fler, men för min smak fungerar det fint.

Jag och min son är fullständigt förälskade i Splatoon, både i single- och multiplayer. Hela idén känns som ett fräscht grepp i en genre jag annars inte har mycket till övers för. Dessutom känns Inklingarna som att de har potential att bli fan-favoriter hos en helt ny generation Nintendo-fans. Jag tycker att Splatoon har alla chanser att bli en klassiker och skulle inte bli förvånad om Inklingarna, inom en snar framtid, skulle kunna utmana Mario eller Pokémon i popularitet. Nintendo är verkligen något stort på spåren. Och med kommande uppdateringar och innehåll lär det bara bli bättre och bättre. Var det någon som sa att Zelda är försenat till nästa år? Just nu bryr jag mig inte om det.

Recension: Vansinnigt spännande strategisk action i Code Name S.T.E.A.M.

Det är alltid lite extra spännande när Nintendo släpper spel med helt nya karaktärer. Och den här månaden ser två nya spelserier dagens ljus. Lite senare i maj släpps hett efterlängtade pantball-skjutaren Splatoon men först är det dags för strategispelet Code Name S.T.E.A.M., utvecklat av Fire Emblem- och Advance Wars-skaparna Intelligent Systems.

Som gammal serietidningsfantast känner man sig hemma redan i förtexterna. I inledning får vi se en ung grabb läsa en serietidning, som plötsligt får liv framför våra ögon. Vi förs med fantasins hjälp till det brittiska imperiet i den viktorianska eran, men i en alternativ tidslinje där högteknologiska maskiner drivs av ånga. Soldater förbereder sig för ett av drottningens framträdande då Jorden plötsligt invaderas av aliens, som tar sikte på rikets dam. Bara att kavla upp ärmarna och ge sig ut i fält, för att rädda planeten.

codename_steam-620x400

Du dras snart in i ett större sammanhang där den amerikanske presidenten Abraham Lincoln är livs levande och dessutom ledare för en slags underrättelseorganisation, vars syfte är att skydda världen mot just utomjordiska invasioner.

Och som om inte Abraham Lincoln vore udda nog så utökas snart teamet av valda delar av karaktärsgalleriet från litterära klassiker som Mark Twains Tom Sawyer och figurer från Trollkarlen från Oz.

Precis som andra Intelligent Systems-spel så handlar det om turordningsbaserad strategi. Här har man däremot inte den där brädspelskänslan utan visar upp stridigheterna ur tredjepersonsvy, vilket gör att du inte har strategisk överblick över händelsernas centrum. Det här gör att dina karaktärer blir dina ögon och öron, för att undvika bakhåll och fällor.

codename_steam

Och för att ytterligare krydda den här cocktailen så drivs dina soldaters rustningar av ånga. Mängden ånga styr hur många förflyttningar eller anfall du kan göra. Och när den tar slut så måste du invänta nästa runda, ibland helt oskyddad.

Det finns dock en möjlighet att spara ånga och avsluta rundan. Då kan du göra en försvarsattack om en fiende skulle dyka upp i ditt synfält. Det gäller alltså att hela tiden välja rätt taktik – satsa allt på en riktig frontalattack, eller ligga lågt och invänta en eventuell fiende.

Att hela tiden göra dessa avvägningar skapar en tät och spännande stämning som jag fastnar fullkomligt i.

Och när det intrikata strategiupplägget toppas med riktigt snygg serietidningsgrafik, á la Jack Kirbys gamla serier, och corny b-filmsstory, ja då blir jag helt såld.

code-name-steam-1

Code Name S.T.E.A.M. är ingen lättuggad historia. Jag tvingas ofta starta om uppdragen för att jag valt helt fel strategi, men det är också det som gör spelet till en riktig nagelbitare. Risken är at yngre spelare tappar sugen på grund av det kniviga motståndet, eller så blir de liksom jag väldigt taggade. Man ska dock ha klart för sig att det handlar om en rejäl utmaning.

Jag tycker absolut att Intelligent Systems har ”gjort det igen”. Code Name S.T.E.A.M. är ett originellt, roligt och framför allt väldigt spännande spel. De visar återigen att de är mästare på att skapa suveräna plattformsspel, men bjuder samtidigt på en förnyelse med den originella och humoristiska inramningen.

codename-steam-2

Det finns bara en liten anmärkning och det är att fiendens rundor tar väldigt lång tid. Det ska tydligen vara fixat till releasen, även om jag inte lyckats få ner uppdateringen på grund av något mystiskt fel.

Hursomhelst så är Code Name S.T.E.A.M. en riktigt övertygande debut för den här nya spelserien och jag rekommenderar fans av Fire Emblem och Advance Wars att ta en närmare titt på den här pärlan.

Recension: Kirby and the Rainbow Paintbrush – snyggt, roligt och charmigt

Det är ungefär ett år sedan vi senast fick träffa på Nintendo och HAL:s rosa charmtroll Kirby i fjolårs-hiten Kirby Triple Deluxe. Nu är han tillbaka och i stil med spel som Kirbys Epic Yarn och Yoshi’s New Island så bjuder man på en riktigt skön grafisk twist.

Här handlar det inte om garnfigurer eller pastelkrite-look. Här ser hela spelvärlden och alla karaktärer ut at vara knådade i härligt krämig modellera och resultatet är otroligt charmigt. Min tvååring struttar förbi teven och fryser fast med ett riktigt brett leende vid åsynen av den färgglada lervärlden.

Effekten är riktigt cool och Nintendo har till och med skruvat ner antalet bilder i sekunden för att ge känslan av stop motion-animation.

KirbyPaintbrush

Handlingen, eller snarare bristen på den, är snabbt förklarad. En skurk stjäl all världens färger och Kirby ska ställa allt till rätta med hjälp av en magisk pensel. Mer än så behöver vi inte veta och mer handling än så behövs inte för att sparka igång skojet.

Precis som i Nintendo DS-spelet Kirby Power Paintbrush, från 2005, så styr du Kirby med hjälp av pekpennan på touch-skärmen. Duttar du på honom så sätter han fart och sen styr du riktningen genom att måla regnbågsfärgade streck över skärmen.

Till en början känns spelet som en promenad i parken, men ungefär halvvägs in i spelet börjar det bli riktigt trixigt. Att plattformshoppa genom att blixtsnabbt rita banor i luften är en riktig utmaning och några av bossfajterna kräver verkligen att du håller tungan rätt i munnen.

Att min tvååring trollbinds av spelet känns ganska talande, för visst är det så att det här spelet har siktet inställt på de yngsta spelarna. Kanske inte tvååringar (och jag låter inte minstingen spela än), men väl spelarna runt fem till sju år. Den ganska knappa speltiden (efter ca fem timmar rullar eftertexterna, vilket kan skifta beroende på hur noga man är att samla alla skattkistor) visar också att utmaningen är tänkt att inte vara övermäktig för juniorspelarna. Detsamma gäller möjligheten att hoppa till nästa bana om du inte klarar ett svårt parti.

kirby-and-the-rainbow-paintbrush-14

Därmed inte sagt att seniorerna bör hålla sig ifrån spelet. Jag fullkomligt älskar den färgglada presentationen och trivs med att rulla fram längs de regnbågsfärgade ”penselstrecken”.

Däremot har jag lite svårt för upplägget med att enbart styra via pekskärmen. Jag kommer på mig själv med att helt ignorera tv-skärmen eftersom jag helt måste fokusera på Gamepadens skärm för att styra min lilla rosa lerboll. Om man spelar som två spelare däremot så styr din medhjälpare Waddle Dee på ett mer klassiskt sätt med Wii-mote á la de mer klassiska plattformsspelen och då kommer den stora skärmen till användning. Som ensamspelare kan man däremot känna att spelet kanske skulle ha gjort sig bättre på en 3DS, även om grafiken då inte skulle ha varit lika tjusig.

kirby-and-the-rainbow-curse

Att kontrollerna är förhållandevis simpla gör också att vissa moment har en tendens att bli lite tjatiga för en äldre spelare.

Men även om jag har lite gnälliga synpunkter så är det här ett riktigt trevligt, och framförallt väldigt mysigt, plattformsspel med roliga idéer och snygg design. Det kanske inte lirar i Nintendos högsta division, men det har definitivt en solklar plats i Nintendosamlingen på grund av charm och en härlig ”glimten i ögat”-känsla. Och är man i rätt ålder är det säkerligen ett spel som kommer att sätta unga spelares hjärtan i brand.

Bowser gör succé bland barnen i Mario Party 10

Mario Party 10 gör entré som det första spelet till Wii U i Nintendos klassiska partyserie.
Och man gör det genom att bygga vidare på de senaste spelen i serien.
Samtidigt förenklar man spelandet så hela familjen kan vara med från första början, oavsett förkunskaper.

Det finns egentligen två sätt att recensera ett nytt Mario Party-spel. Antingen är man en überseriös spelrecensent på 40+ som hänvisar till något av de första spelen i serien, som ver genialiska på sin tid och hävdar att serien går på tomgång. Eller så ser man spelserien för vad den är – en lättsam tärningsspels-fest med enkla minispel som passar alla i familjen.

Som småbarnsfarsa väljer jag definitivt den senare vägen, för det mesta med Mario Party 10 skriker att det här är ett spel som är gjort med den yngsta publiken i fokus och inget annat.

Mario Paty 10_spelplan

Upplägget kan vi. Du spelar tärningsspel på ett levande spelbräde, där Mario, hans vänner och ovänner kryssar runt i diverse farkoster och samlar stjärnor och möter varandra i minispel. I mångt och mycket är spelet väldigt likt föregångaren, Mario Party 9, i sitt upplägg. Naturligtvis har Nintendo putsat upp härligheten med tjusig HD-fernissa och kastar in Gamepadens extra skärm i leken.

I grundläget är det mesta sig likt alltså, men nytt för den nummer 10 är Bowser mode – ett spelläge där fyra tävlande jagas av en femte spelare som agerar Marios ärkefiende och vars uppgift är att göra livet surt för de tävlande. Och här har vi spelets absoluta trumfkort. Mina små medspelare, ett gäng sockerstinna 8-åringar, skriker av skräckblandad förtjusning när jag i skepnad av Bowser jagar efter dem, gillrar fällor och försöker besegra dem i minispel. Det är fruktansvärt roligt för alla parter.

mario-party-10-miniboss

Och snart vill mina små medspelare byta roll med mig – alla vill vara Bowser och tumultet som utbryter när de små plötsligt får agera skurk är obetalbart. Alla älskar en lagom läskig skurk och Bowser är verkligen i högform.

Bowser spelar också en stor roll i det vanliga multiplayer-läget, men då sitter han bakom lås och bom på Gamepadens skärm tills man slagit alla siffror, från ett till sex, på tärningen. När det är gjort sätter Bowser fart och börjar göra livet surt för spelarna. Även här jublar småttingarna, antingen Koopa-kungen bankar på skärmens glas eller när han till slut släpps lös. Min 2 och ett halvt-åring älskar att sitta och titta på den ilskne Bowser, som ryter och morrar på den lilla andra-skärmen.

Mario Party 10_minispel

Vi får den vanliga mixen av minispel i de olika spellägena. Ganska omväxlande och lagom svåra. Faktum är att de till och med blivit aningen enklare, men för mina medtestare är det ingen nackdel. Att börja spela ett nytt Mario Party-spel har tidigare varit lite tungrott i början. Man har alltid velat testa varje minispel innan man kör skarpt läge, men här är spelen så enkla att förstå och instruktionsfilmerna så pedagogiska att alla greppar det som ska göras på en gång.

För mig som veteran är minispelen lite väl enkla, men det kan jag ha överseende med då mina små medspelare har så roligt. Dessutom finns alltid en rejäl grabbnäve slump och tur inblandad i Mario Party-konceptet så jag är knappast garanterad vinst, trots att jag har betydligt fler speltimmar i ryggsäcken.

Mario Party 10_petey

Man kan också använda sig av Amiibo-figurerna från Mario-serien, som då kan samla på sig saker under spelets gång och låsa upp speciella spelplaner. Spelplanerna är mindre och förenklade, men kan byta skepnad utifrån de olika karaktärernas skepnader och stil. Här använder man också Amiibon för att slå tärning och annat. Ingen revolutionerande funktion, men figurerna blir mer delaktiga i spelandet än i andra Amiibo-kompatibla spel, vilket går hem väldigt väl hos sonen och hans kompisar.

Om man ser det ur juniorspelarens perspektiv så är Mario Party 10 ett helt underbart spel. Ingen behöver känna sig underlägsen och precis som i vilket tärningsspel som helst så är slumpen lika avgörande som skicklighet. På det sättet är det här ett perfekt spel för hela familjen.